fredag 30 januari 2009
Borta bra, men hemma bäst!
Äntligen är vi hemma i vårt hus! Efter 11 dagar i Helsingfors varav de sista 5 vi bara väntade på transport, kom vi då äntligen hem. Helikoptern kunde inte komma så vi tog ambulans till nattbåten från Helsingfors igår kväll och steg iland i morse 04.25. Ambulanspersonal mötte oss i hamnen och vi åkte till barnavdelningen, där vi skrevs in kl. 05.00 och så fick vi lägga oss och sova lite till.
Vaknade vid 9-tiden efter att ha sovit rätt ok några timmar. Efter en stund hörde vi att helikoptern (!!!) landade. Sen kom avdelningssköterskan in och berättade att dom just ringt från helikoptern och sagt att dom kunde åka till Helsingfors och hämta oss...nåja huvudsaken är ju att vi kom hem, men lite snopet kändes det nog.
Vi blev rondade av Victors favoritdoktor och sen fick vi vänta på ambulansen som skulle köra hem oss. När vi kom fram så gav ambulanspersonalen Victor en nalle och så fick vi bära in honom hem. Nu är det "bara" 3 veckors bärande, vändande, och joxande med en gosse i gips, och sen ska vi tillbaka till Hfors för att ta bort gipset och sätta honom i korsett.
Borta bra, men hemma bäst!
måndag 26 januari 2009
Snart bär det av hemåt!!!
Victor mår riktigt bra i sin gipskostym och äter själv och får resten i sonden så han behöver inget dropp. Han behöver inte nåt smärtstillande längre och cvk:n togs bort idag tyvärr...så Victor fick stå ut med ännu en traumatisk blodprovstagning idag.
Det innebär att vi är i princip klara för hemfärd från avd K8 här på Barnkliniken i Helsingfors. Victors röntgenbilder ser bra ut och han mår så pass bra enligt ortopederna, så vi kan åka hem och sköta om honom hemma tills det är dags att komma hit igen och ta bort gipset om 3 veckor.
Det är bara ett litet problem, vi kan inte transportera honom hem själva eftersom han bara kan förflyttas liggande. Därför ska vi åka hem med helikopter till Åland och ta en sväng via barnavdelningen där.
Tyvärr är vädret för dåligt för helikoptern så idag blev det ingen hemresa, troligen inte i morgon heller men vi håller tummarn för att vädret blir bättre till onsdagen. Sen får vi komma hem med vårt fina gipspaket!
fredag 23 januari 2009
Rapport från Gipsgubben & co.
Återhämtningen fortsätter lika bra som i början på veckan. Idag togs kisskateter och morfindropp (Oxynorm) bort, han får Tramal som smärtstillande i stället. Han har fortfarande vätskedropp, men den är minskad till 20 ml/h eftersom han börjat få mer mat i sonden. Han har varit på bra humör och börjat återgå till sina normala sovrutiner.
Igår åt han lite för första gången sen operationen, lite fruktpure och bananjoggis. Det fungerade bra att äta och även att bajsa, Victor passade på att göra det när jag var och åt, så jag missade hur bytet gick till rent praktiskt.
Idag har vi varit på skoliosröntgen och fick låna en specialvagn att köra dit honom med. Eftersom kisskatetern togs bort har dom gjort 2 urinkateteriseringar för att mäta residualurin (det som blir kvar i blåsan) för att se att blåsan fungerar normalt. Inte alls trevligt för Victor, men något som alla ryggpatienter måste göra.
Nu ligger han och sover sött i sin gipskostym och i kväll ska vi öva på att sitta upp i sängen. Jag ska passa på att se ett avsnitt från Mordkommissionen-boxen som jag har med mig och äta lite bullalängd.
onsdag 21 januari 2009
Livet på avd K8 (lite kort)
Tusen tack för alla stöttande kommentarer och tips till vår lilla gipsgubbe!
Victor fick komma ner från IVA till avdelningen igår kl. 14.00. Eftermiddagen gick ganska bra och han behövde inget extra morfin förutom det han får i droppet. Mot kvällen piggnade han i och var inte så dimmig längre och såg t.o.m. på film en liten stund.
Natten var sisådär, han fick extra morfin kl. 23.00 och sov bättre efter det. Vaknade vid 8-tiden och var rätt nöjd. Han verkar ha mer obekvämt än ont, men det är ju rätt svårt att veta skillnaden. Men en sak är klar, han hatar alla sköterskor...så fort dom öppnar dörren börjar han gråta. För att inte tala om när dom måste göra nåt, som ge medicin eller ändra läge, då gallskriker han och försöker slå undan deras händer.
Men det ordnar sig nog bara han och vi vänjer oss vid gipset, så kan vi sköta honom mer själva (på så sätt får Victor några sköterskebesök mindre per dag). I morgon ska han kanske få vara lite mer upprätt i sängen, nu ligger han bara på rygg eller på sidan.
måndag 19 januari 2009
Besök på IVA
Vi fick komma upp till IVA kl. 16.00, Victor var fortfarande sövd och i respirator. Dock hade han lite mer gips än vad vi räknat med...för hela pojken var gipsad från armhålan och nedåt.
Han kom ur respiratorn vid 18.00, men mår rätt risigt för han har jätteont och är väldigt frustrerad över att inte kunna röra sig. Han har fått blodtransfusion, hjärtstärkande medicin, morfin och massor med vätskedropp så han är rätt svullen över hela kroppen.
Dom ska göra en röntgen tidigt i morgon bitti och beroende på vad den visar och hur ont han har haft i natt, så bestämmer narkosjouren om han kan flyttas till avdelningen i morgon.
Lilla gipsgubben...hoppas han står ut med det så småningom, eftersom han ska ha det 1 månad. Mycket tankar har vi haft om hur man fixar det rent praktiskt, men det visar väl sig. Som t.ex. hur ska han kunna sitta i en vagn, bilstol, matstol eller på golvet m.m.
För att inte tala om blöjbyten...hjälp.
Operationen är över!
Victors ryggoperation gick bra, den tog 5,5 timmar. Men pga hans avvikande anatomi (kirurgens ord) så måste dom gipsa honom från armhålan och ned till höften i stället för att bara sätta på korsett. Gipset ska sitta 1 månad och sen bytas till korsett, men vi får säkert veta mer om omständigheterna runt gipset när vi träffar läkarna. Nu väntar vi att få åka upp till IVA och träffa Victor och se hur han mår.
Tack till er alla som tänkt på oss idag!
Tack till er alla som tänkt på oss idag!
lördag 17 januari 2009
Dags för operation nr 7
Jag är både tacksam och rörd av alla fina kommentarer jag fått, dom får mig att orka kämpa och fyller mig med ny energi. Tack från djupet av mitt mammahjärta!
Idag har vi varit inne på barnavdelningen från kl. 9.00 och Victor har fått dubbel dos Subcuvia för att få upp sitt IgG inför operationen på måndag. Det tog nästan 5 timmar att ge 10 ml, med byte av stickställen inkluderat. Lillplutten lekte glatt på golvet och brydde sig inte nämnvärt förutom vid insticken, vi hölls oss inne på rummet hela tiden för att undvika smittor från andra barn på avdelningen.
I morgon åker vi till Helsingfors för att checka in Victor på avdelning K8 (ortopedi och trauma) på Barnkliniken. Ryggoperationen börjar ca kl. 8.00 på måndag morgon (finsk tid = kl. 7.00 i Sverige) så snälla håll en tumme eller två för att allt ska gå bra!
Idag har vi varit inne på barnavdelningen från kl. 9.00 och Victor har fått dubbel dos Subcuvia för att få upp sitt IgG inför operationen på måndag. Det tog nästan 5 timmar att ge 10 ml, med byte av stickställen inkluderat. Lillplutten lekte glatt på golvet och brydde sig inte nämnvärt förutom vid insticken, vi hölls oss inne på rummet hela tiden för att undvika smittor från andra barn på avdelningen.
I morgon åker vi till Helsingfors för att checka in Victor på avdelning K8 (ortopedi och trauma) på Barnkliniken. Ryggoperationen börjar ca kl. 8.00 på måndag morgon (finsk tid = kl. 7.00 i Sverige) så snälla håll en tumme eller två för att allt ska gå bra!
torsdag 15 januari 2009
Ibland brister det (igen...)
Om jag tyckte att gårdagen var en pärs för Victor, så var det inget mot den pärs det blev för oss idag.
Vi kom till avdelningen som planerat kl. 9, och väntade på sjukhusfotografen som skulle komma och ta bilder på Victors rygg. Han kom först efter ca 2 timmar så det blev lite lång väntan, väl där (fotograferingsrummet på bilden ovan) så ska det tas bilder från alla håll, och helst ska dom vara enligt läkarens önskemål. Victor som varken kan stå eller gå, skulle stå och böja sig enligt instruktioner. Det gick ju inte så jag måste hålla i honom i rumpan och ta tag i huvudet och böja ner det med tvång för att ryggen skulle böjas i önskade riktningar. Victor var så himla ledsen (och kränkt) och skrek och blev helt marmorerad i huden av ansträningen.
Efter det var det dags att träffa anestesiläkaren, inget jobbigt för Victor som bara behövde sitta i vagnen och lyssna. Jobbigt däremot för mig att höra hennes riskbedömning av Victor och operationen. Riskerna enligt henne förutom risken för förlamning var bl.a. stora blödningar, infektioner i såret och hjärt- och lungpåverkan av en lång operation och anestesin. Enligt henne kunde operationen ta upp till 7 timmar och att han kommer att ha väldigt ont efteråt. Smärtlindringen som erbjuds efter IVA är morfin och paracetamol.
Hon gjorde också en riskuppskattning av Victor på en skala 1-5 där 1 = ett friskt barn och 5 = ett barn som dör om det inte opereras inom ett dygn. Victor fick risk 3-4...då kände jag att mitt hjärta sjönk och jag blev helt kall inuti. Min lilla älskling, är han så sjuk att han är närmare ett döende barn än ett friskt...
Så här i efterhand antar jag att hon berättade ett "worst case scenario", men det är ändå så hårt att höra hur sjuk han är enligt läkare. Vi som lever med honom varje dag tänker inte på det, för vi är så glada för att lever och är glad och utvecklas (om än i sin takt).
Efter det var det dags för nya labprover eftersom dom var lite oroade över hans immunbrist och pratade om att han kanske skulle måsta få Subcuvia intravenöst idag. Så iväg igen till labmottagningen. Jag hoppades att det skulle gå lättare än igår, men oj vad fel jag hade. Dom stack honom först en gång, grävde in och ut med nålen i hans armveck en lång stund. Victor skrek och vred sig i panik. Sen provade hon att sticka i handryggen på andra handen, inget blod men mera skrik och panik, Victor var helt blöt av svett och hade sån ångest och panik i blicken. Vid det laget känner jag att jag orkar inte mer nu, jag vill inte pina min stackars son nåt mer. Men det är bara att bita ihop med tårarna rinnande ner för kinderna medan jag håller honom i ett stålgrepp. Hon ger upp och kallar in en annan labtant som provade på andra handryggen och under mera gråt och panik från Victor, så kom det äntligen blod till proverna.
Vi går från labbet till avdelningen och jag kan inte sluta gråta. Jag möter många människor på vägen som tittar på mig men jag orkar inte bry mig, utan låter bara tårarna komma. Inne på avdelningen går jag iväg till en lugnare hörna och sätter mig där och försöker fokusera på varför jag just nu blev så ledsen. Och jag antar att det är så att man klarar en viss del av trauma genom att bita ihop och försöka gå vidare, men sen ibland blir det bara för mycket och det är något inom en som brister.
Jag kunde bara tänka på min lilla son som dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad måste utstå så mycket smärta och kränkningar av hans lilla kropp. Hur ska han orka med ännu en operation, när en blodprovstagning som går snett blir så jobbig...och hur ska jag orka?
En sköterska kom och sa till att vi fick nog vänta lite till innan vi skulle vara klara för dagen, eftersom ortopedkirurgen var upptagen i operationssalen. Så vi gick och satte oss i lekrummet en stund, och Victor som lugnat sig ganska bra började leka med leksakerna som om inget hänt.
Så kom då äntligen ortopeden och jag frågade direkt om hur stora riskerna egentligen är, att det kan väl inte vara så att om riskerna är alltför stora att det görs en operation ändå. Han lugnade mig och sa att han redan gjort två liknande operationer den här veckan, och Victor blir den tredje. Han berättade också att risken för förlamning är oerhört liten, och att operationen tar ca 3 timmar. När jag uttryckte min oro för dom övriga riskerna bl.a. på grund av Victors hjärtfel sa han att dom flesta som har svår skolios också har andra fel, precis som Victor och att det brukar gå bra.
Fast jag kände mig betydligt lugnare efter att ha träffat honom, så blev det ändå en väckarklocka igen för mig, det att Victor är så pass känslig som han är p.g.a. sina olika medicinska problem. Just nu är all energi är som bortblåst och jag hoppas verkligen att jag hinner få samla krafterna tills måndagen, när det verkligen gäller att vara stark och orka.
För oss är han vår älskade lilla son som vi gör allt för att han ska få ha det så bra som möjligt.
Inte ett risk 3-4-barn.
onsdag 14 januari 2009
Dag 1 avklarad
Flygresan gick fin-fint (jämfört med förra) och vi kom i tid till Barnkliniken. Dagens program har bestått av bl.a. följande:
Blodprovstagning i öppenmottagningens lab, där vi väntade bland sjuka barn i ca 30 minuter. Vad Victor tyckte om blodprov = hemskt.
Efter det mätning av sonen inför korsetten som ska på direkt efter operationen på måndag. Vad Victor tyckte om mätning = inte kul.
Sen iväg till thorax- och skoliosröntgen. Vad Victor tyckte om röntgen = inte kul.
Direkt efter röntgen in på hjärtmottagningen för hjärtultraljud. Vad Victor tyckte om hjärtultra = verkligen inte kul.
Sen fick han äntligen sova en stund, och direkt när han vaknade var det dags för tvättning och kisspåsepålimning. Vad Victor tyckte om tvättning och kisspåsepålimning = inte kul.
Efter 30 minuter hade vi fångst i kisspåsen. Vad Victor tyckte om kisspåseborttagning = verkligen inte kul.
Han delade rum hela dagen (dom stunder vi var där) med en nyopererad liten kille (ca 3 år?) som gjort skoliosoperation. Lillkillen grät och skrek hela tiden. Vad Victor tycker om när andra barn gråter = inte kul = Victor gråter lika mycket som den som gråter.
Sen fick vi lämna avdelningen för dagen och checka in på hotellet = skönt tyckte både Victor och jag. I morgon ska bl.a. ryggen fotograferas och vi ska träffa kirurgen och anestesiläkaren, det var osäkert om det bli nåt SEP-test.
Blodprovstagning i öppenmottagningens lab, där vi väntade bland sjuka barn i ca 30 minuter. Vad Victor tyckte om blodprov = hemskt.
Efter det mätning av sonen inför korsetten som ska på direkt efter operationen på måndag. Vad Victor tyckte om mätning = inte kul.
Sen iväg till thorax- och skoliosröntgen. Vad Victor tyckte om röntgen = inte kul.
Direkt efter röntgen in på hjärtmottagningen för hjärtultraljud. Vad Victor tyckte om hjärtultra = verkligen inte kul.
Sen fick han äntligen sova en stund, och direkt när han vaknade var det dags för tvättning och kisspåsepålimning. Vad Victor tyckte om tvättning och kisspåsepålimning = inte kul.
Efter 30 minuter hade vi fångst i kisspåsen. Vad Victor tyckte om kisspåseborttagning = verkligen inte kul.
Han delade rum hela dagen (dom stunder vi var där) med en nyopererad liten kille (ca 3 år?) som gjort skoliosoperation. Lillkillen grät och skrek hela tiden. Vad Victor tycker om när andra barn gråter = inte kul = Victor gråter lika mycket som den som gråter.
Sen fick vi lämna avdelningen för dagen och checka in på hotellet = skönt tyckte både Victor och jag. I morgon ska bl.a. ryggen fotograferas och vi ska träffa kirurgen och anestesiläkaren, det var osäkert om det bli nåt SEP-test.
tisdag 13 januari 2009
Helsinki here we come (again...)
I morgon bitti flyger vi igen till Barnkliniken i Helsingfors, nu för preoperativa undersökningar inför ryggoperationen på måndag.
Dom ska göra ett SEP-test (Somatosensory Evoked Potential Test), prova ut korsett, ta foton av ryggen och göra en sista thorax-röntgen inför operationen. Vi ska också träffa en av kirurgerna, anestesiläkare, kardiolog och hematolog.
Undersökningarna tar två dagar, så på torsdag kväll borde vi vara hemma igen. Vi ska försöka ha en lugn och skön helg med hela familjen samlad, innan vi åker iväg för operationen och storbarnen flyttar temporärt till farmor och farfar.
Det känns som vanligt helt overkligt att sonen ska utsättas för ännu en stor operation, och att nästa vecka vid den här tiden sitter vi sannolikt och vakar vid hans sida på IVA.
Dom ska göra ett SEP-test (Somatosensory Evoked Potential Test), prova ut korsett, ta foton av ryggen och göra en sista thorax-röntgen inför operationen. Vi ska också träffa en av kirurgerna, anestesiläkare, kardiolog och hematolog.
Undersökningarna tar två dagar, så på torsdag kväll borde vi vara hemma igen. Vi ska försöka ha en lugn och skön helg med hela familjen samlad, innan vi åker iväg för operationen och storbarnen flyttar temporärt till farmor och farfar.
Det känns som vanligt helt overkligt att sonen ska utsättas för ännu en stor operation, och att nästa vecka vid den här tiden sitter vi sannolikt och vakar vid hans sida på IVA.
fredag 9 januari 2009
Teckenpyssel
Jag är inte mycket för att pyssla annars, men att göra material med tecken är rätt roligt. Jag använder "Bildbas tecken" och lamineringsmaskinen som jag köpte i julklapp åt mig själv.
Nu har jag äntligen börjat komma igång med att skriva ut bilder, och igår provade jag att laminera tecken som jag klistrade in i några av Victors favoritböcker.
Lamineringsmaskinen på bilden (och "Bildbas tecken") har jag köpt från Hatten förlag. Det finns ett startpaket där man köper vanlig en maskin + laminering, klisterlaminering och magnetlaminering. Det på bilden är klisterlaminering, bilderna lamineras på ovansidan och får en klisteryta på undersidan.
onsdag 7 januari 2009
9170 g!!!
Vi var in till barnavdelningen på Subcuviabehandling idag och tog vikten samtidigt. Han vägde 9170 gram så han är äntligen över 9-kilosgränsen!!! I mitten på juli vägde han 8150 g, så det tog nästan exakt 6 månader för Victor att gå upp 1 kg (för mig tar det knappt 1 timme att gå upp 1 kg, men det är en helt annan sak :).
IgG hade gått ner från 3,8 till 3,2 (och IgA kvar på 0,5) så nästa gång ska han få dubbel dos (10 ml Subcuvia), behandlingstiden blir då troligtvis längre. Nu tar det 2 h att ge honom 5 ml, så det blir väl 4 h nästa gång och då måste man byta stickställe efter halva tiden.
Fast vi får se hur det går med operationen först, om vi hinner hem till nästa behandling eller om vi måste skjuta upp den. Vi åker på preoperativa undersökningar om en vecka och den 19 januari är det op-dags.
Men det behöver vi inte tänka på just nu, utan vi firade viktuppgången med prinsessbakelse som Victor faktiskt smakade lite på (och sen massakrerade till grötliknande gegga)!
torsdag 1 januari 2009
Nyårsafton nr 1
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)