Särskola

Jag såg "Uppdrag granskning" i onsdags, avsnittet handlade om den särskilda skolan (särskolan) i Sverige. Avsnittet kan man se här tom den 8 januari 2010.

Fokus låg iofs på de barn som felaktigt fått en diagnos "lätt utvecklingsstörning" och blivit placerade i särskola mot sin egen och föräldrarnas vilja. Efter reportaget var det en politiker som var för särskolan och en förälder till ett barn med DS var som var emot särskolan som debatterade.

Intressant (och skrämmande) var att de nordiska länderna ligger efter de anglosaxiska när det gäller integration av funktionshindrade/utvecklingsstörda/barn med behov av extra stöd i skolan. I England, Canada och USA integreras så gott som alla elever i den vanliga skolan. Även på arbetsplatser i dessa länder finns det rum för dom som inte är stöpta i normalformen.

I de anglosaxiska länderna används inte heller termen "att vara utvecklingsstörd" (mental retardation) utan att "man har inlärningssvårigheter" (learning disabilities). Det ger förhoppningsvis större chans för integreration om man inte placeras i ett fack direkt (normal/onormal) och utesluts från möjligheter till personlig utveckling bara pga en diagnos.

Det framkom också i programmet att just termen "utvecklingsstörd" inte är en bra formulering, för det säger inte så mycket om vilka problem barnet har. För vilken utveckling är det som är störd?

Det är bara i Sverige och Finland av de nordiska länderna som fortfarande placerar en stor del av funktionshindrade/utvecklingsstörda barn i särskola. I Norge och Danmark är den vanliga skolan öppen för alla barn oavsett diagnos.

I Finland där vi bor ligger vi tyvärr ganska nära Sverige när det gäller särskola, men här kallas särskolan för träningsskola. Skolplikten för barn med utvecklingsstörning i Finland är 11 år jämfört med 9 år för normala barn. Det innebär i de flesta fall att barnen börjar träningsskolan som 6-åringar och slutar som 17-åringar.

För dom föräldrar som inte vill att deras (ofta skolomogna) 6-åringar ska börja träningsskola innebär det ofta att man måste ingå en rättslig process. Det är det inte många som varken orkar eller har råd med, och dessutom blir inte processen klar innan barnet ändå måste börja träningsskolan mot föräldrarnas vilja. Här är det upp till varje kommun hur de löser skolfrågan, har man tur får man integreras och börja i den vanliga skolan med assistent som 8-åring med 2 förskoleår på dagis. Har man otur (enlig min mening) tvingas man till särskola som alldeles för liten.

Jag har inget emot träningsskola om det är den skolform man vill ha. Men jag önskar för min del att vår son ska få gå i vanlig skola med assistent. För min absoluta övertygelse är att dom som har förmågan att utvecklas trots sitt handikapp har oerhört mycket hjälp av friska barn som förebild.