Bokmingel!

Imorgon åker storebror och jag med båten till Stockholm för att vara med på utgivningsfesten för Christina Renlunds nya bok "Litet syskon", som storebror medverkar i. Jag ser fram emot att se den fina boken och att träffa Christina och Masarinmamman!

Vi ska också passa på att gå på öppet hus på Länscentret för habilitering, där en massa habiliteringsmänniskor presenterar sina verksamheter, bl.a. Tittut som inspirerade mig till att starta "Tittut på Åland".

Det ska bli skönt att åka iväg en hel dag bara storebror och jag på tumanhand, för det blir inte så ofta. Jag hoppas att vi också ska hinna med ett McDonald'sbesök och lite julshopping på BR innan vi tar båten hem igen på kvällen.

Kärlek

Hjärtat svämmade över av kärlek och ömhet när jag såg min äldsta son traska hem från skolan idag. Eftersom vi bor ett stenkast från skolan har man överblick från köksfönstret över hela skolvägen.

Att det just idag kändes så varmt inombords var att han valde att gå baklänges hela vägen, sakta steg för steg så backade han hem ända fram till vår dörr.

Han gick helt ensam på cykelbanan med ett leende skymtande i mungipan och sakta mumlandes för sig själv, inget speciellt egentligen men ett härligt vardagsögonblick som fick mig att gläjdas!

Litet syskon - ny bok

I december utkommer Christina Renlunds nya bok: "Litet syskon". Boken handlar om att vara liten och ha en syster eller bror med sjukdom eller funktionsnedsättning. Vår familj medverkar i boken genom storebror som berättar om hur det är att ha Victor som lillebror.

Text från Gothia Förlags prelansering:

"Den här boken är barns berättelser om hur det är att ha ett syskon med kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Det är barnen själva som berättar, det är deras röster vi hör. Barnen är mellan två och sex år och har syskon med autism, cancer, cystisk fibros, epilepsi, hjärtfel, muskelsjukdom, rörelsehinder, synskada och utvecklingsstörning.

I boken visar Christina Renlund många sätt som barn kan uttrycka sig på, många konkreta verktyg som är användbara för att hjälpa barn att berätta. Och barn behöver prata – i första hand i sin familj men det behöver även finnas konkreta arbetssätt för hur man pratar med barn om sjukdom/funktionsnedsättning inom förskola och vård.

Boken är också föräldrars berättelser om syskon- och familjesituationen. Möt Andreas och hans bror Leo, Hugo som har en bror med hjärtfel, Stella som bor i bråkigt hus och många andra barn. Boken vill inspirera till samtal. För det är när barn får uttrycka sig och i dialog som vi kan stärka deras identitet och självkänsla!

Christina Renlund är leg psykolog och psykoterapeut med mångårig erfarenhet av arbete med barn och unga med kronisk sjukdom/funktionsnedsättning och deras familjer."

Boken är utgiven 2009, består av 160 sidor och har ISBN 978-91-7205-682-4. Pris från Gothia Förlag exkl. moms: 75 kr.

Uppdatering: Gothia Förlag har lagt ut en beställningsblankett för "Litet syskon" här.

Tonårstid = stora skor i hallen

Förutom lillebror så finns ju även storebror och storasyster i familjen. Storasyster närmar sig tonåren med stormsteg, och med den egna tonåren i relativt färskt minne har jag tänkt mycket på hur man ska bete sig som förälder.

När jag växte upp fanns det en speciell mamma som alltid tog emot alla hennes dotters kompisar med öppna armar, ibland fick man stanna kvar på middag, ibland kunde man få tröst och goda råd, men hon var aldrig fördömande om man hade råkat i knipa på nåt sätt.

Hon lyssnade gärna när vi berättade om våra olika problem (allt från mensvärk till brustna hjärtan), och kunde samtidigt berätta hur det var för henne när hon växte upp. Deras hem var som en mysig fritidsgård, men samtidigt respekterade alla mamman och det var aldrig någon som ställde till med nåt ofog i hennes hus.

Den mamman har jag bl.a. som förebild i mitt egna föräldraskap. Vår dotters vänner är alltid välkomna hos oss, dag som natt (nåja, nästan...) och jag försöker inte vara en kompis direkt utan mest finnas till när det behövs.

Vissa av kompisarna som kommer till oss säger bara: "-Tja!" och springer uppför trappan till dotterns rum. Andra stannar till och pratar lite. Jag tror att det lönar sig för framtiden, att "lägga sig i" lite vad dom gör och prata med kompisarna också. För om jag känner vår dotters vänner hoppas jag dom kan komma till oss, t.ex. om det hänt nåt med vår dotter eller om dom själva behöver hjälp av en vuxen.

Det kan aldrig finnas för många vuxna som stöttar ungdomar i en känslig period i livet, för mig är det en ära att få vara med att se våra barn (och deras vänner) växa upp till självständiga individer.

Stafettkarnevalen 2008

Dottern har kommit hem från Stafettkarnevalen på Stadion i Helsingfors. Det är en löpartävling för elever från alla (?) svenskspråkiga skolor i Finland. Med 10.000 starter har tävlingen slagit europeriskt rekord i sitt slag.

Dottern som är den atletiska i familjen (varifrån hon fått det är ett mysterium) sprang 8x60 meter, hennes lag kom på 144:e plats av 203. Men hon var glad ändå! Tre dygn med kompisar, utan egna föräldrar i närheten och lite sömn. Allt man kan önska sig alltså.

Under Stafettkarnevalen ordnas olika jippon på området, bl.a. Radio X3M som är en finlandssvensk populär kanal hade tält med radiosändning, tävlingar och olika framträdanden. Dottern med kompisar tävlade i att trava högst stapel med cd-skivor och dom vann! 600 (sexhundra!) singlar som dom systerligt delade med sig av till hela busslasten ungar från Åland.

Bra förebild? eller "Min mamma gillar Jack Black"

Storebror gjorde oss lite förvånade förra veckan när han skrev "FAK YOU" på sin sovrumsdörr. Han är en jättegullig 7-åring som nästan aldrig är arg. Han är ofta hjälpsam och snäll på alla sätt, så att finna det skrivet på hans dörr kom som en STOR överraskning.

Pappan blev ordentligt upprörd och sa åt honom att sudda över det han skrivit. Han sa att "-Sådär gör man bara inte, för det är jättefult att säga så". Storebror blev ledsen förstås, men ville inte säga var han hört ordet och suddade ut det på dörren.Vi trodde att det var nån äldre kompis som påverkat honom.

Igår kväll hade han satt upp en ny bild på sin dörr, och då gick det upp ett ljus för mig. Ahaa, det var nog inte meningen alls att säga fula ord utan det var nog mera ett av favorituttrycken för "Tenacious D" som han har lyssnat på.




















Det hela avslutades med att jag frågade honom när han kom hem från skolan idag: "-Var hade du hört det där du skrev på dörren?". Gossen svarar: "-Det var från din "Tenacious D"-skiva".

Skääääms på mig...så sist och slutligen var allt mitt fel, för skivan har han bara lyssnat på i bilen med mig. Jag vet att texterna inte direkt är barntillåtna, men den är så bra och storebror förstår inte engelska ännu. Så jag hade tänkt att det inte var nån fara alls med att lyssna på lite bra musik...

Jag hade nog inte trott att jag skulle behöva erkänna detta, men jag är nog tydligen en usel förebild när det gäller att lära barnen fula ord...trots att jag aldrig svär högt inför barnen.

Här kan den som vill lyssna på en av deras bästa låtar på Youtube.

PS. På bilden ovanför dödskalledjävulen kan man svagt se ovan nämnda kraftuttryck ;-)

Och syskonen då?

Vi har 3 barn, en 12-årig tjej, en 7-årig skolpojke och så 1-åriga lillebror. Storasyskonen är "normalfriska" barn, jämfört med lillebror som har hjärtfel och ett syndrom. Något som varit nästan lika jobbigt (ja, faktiskt!) som att lillebror är sjuk, har varit att man inte räckt till som förälder till dom större barnen.

Vi har under sjukhusvistelserna helt kallt delat på familjen, pappan sköter hem och "storbarn" och jag har skött lillebror på sjukhuset. Den uppdelningen har hittills fungerat bäst för oss, då har storasyskonen haft en ganska normal vardag hemma med pappa, medan jag varit borta hemifrån med lillebror. Om vi hade delat på allt tror jag att det bara blivit rörigt och oroligt för alla inblandade.

Nu är vi hemma allihop och har en någotsånär normal vardag och det är fantastiskt skönt. Vi har många sjukhusvistelser framför oss i framtiden, men knappast inte nån på så lång tid som 9 månader igen. Storasyskonen trivs verkligen INTE på sjukhuset så vi har inte tvingat dom att komma på besök, dom har fått bestämma själva när dom velat komma dit och hälsa på.

Det som jag verkligen saknat är en syskonstödjare, tyvärr finns det bara 3 st i hela Sverige och inte en enda i Finland vad jag vet. Jag hoppas att inte barnen lidit alltför stor skada av att vara borta från mamma och lillebror så länge. Det är ju ändå en kort tid i deras liv som bleknar med tiden.















Storasyster & storebror i korridoren på Barnkliniken i Helsingfors.