onsdag 27 januari 2010

Lussemuffins

Jag älskar lussebullar men eftersom julen definitiv är över, fick jag lov att hitta på något annat som substitut för mina älskade saffransbullar. Så det blev lussemuffins, goda fina gula muffins.




















Lussemuffins (12 st)

1 påse saffran à 0,5 g
1 msk sprit (t.ex. Xanté päronkonjak)
50 g smält smör
1 1/4 dl råsocker
1 ägg
½ burk Kesella 1%
½ tsk salt
1 dl russin
1 ½ dl mjölk
4 ½ dl vetemjöl
3 tsk bakpulver

Blanda saffran och sprit och låt dra en stund, blanda ner det och alla andra ingredienser i en bunke, klicka i muffinsformar (gärna på muffinsplåt). Grädda i 200 grader i 20-25 minuter.

måndag 25 januari 2010

Första dagisbesöket

Idag var vi för första gången på besök till dagiset som Victor ska börja på i höst. Vi fick äntligen träffa hans blivande assistent och bekanta oss med huset och henne i lugn och ro medan de andra barnen var ute i snön och lekte.

Det gick riktigt bra och Victor var inte alls blyg för henne, utan han lekte på och undersökte de olika rummen och leksakerna medan vi pratade om allt praktiskt.

Jag tror att vi har gjort ett jättebra val av dagis och att Victor kommer att trivas bra där!

fredag 22 januari 2010

Det gick ju bra ändå















För ett år sen hade vi en ganska ynklig gipsgubbe att ta hand om, då hade Victor just genomgått sin stora ryggoperation. Då kändes det tungt och osäkert, men så här efteråt gick det ju bra tillslut ändå. Det känns jättelänge sen konstigt nog, för när man tänker efter han har ju bara varit korsettfri i ett halvår.

Allt finns om ryggen finns under rubriken skolios

måndag 18 januari 2010

Förtydligande

Min grötmetod nedan kan låta omständlig då det finns färdig barngröt att köpa i affären. Men nu är det så att vi provat i princip alla sorters gröt (majs, ris, havre, frukt m.m.) och det faller inte gossen i smaken. Likandant är det med mat- och fruktpuréerna.

Han äter endast EN sorts potatis- och köttpuré, nämligen Pilttis 5-månadersburk och endast EN sorts fruktpuré, Pilttis aprikospuré från 4 månader. Och endast EN sorts yoghurt, vaniljyoghurt.

Otaliga är de grötsorter, yoghurt, mat- och fruktburkar som vi köpt hem och gett smakprov av. Jag har skafferiet fullt av burkar som jag tänkt att han ska smaka på inom kort, men jag har blivit härdad och utgår ifrån att dom inte heller kommer att gillas.

Vi har hållit på med smakprover i över 2 år jämfört med några månader när det gäller friska barn och ibland känns det tröstlöst, men ibland hittar man något som funkar och då blir man så glad. Till och med så glad att man skriver ett inlägg och tar foton av processen.

Gröt!















En månads sondfrihet har vi nu upplevt och det är fantastiskt skönt att slippa sonda, men också fantastiskt påfrestande att få i gossen mat vissa dagar. Eftersom han inte tuggar (kan inte/vill inte/har glömt hur man gör) är utbudet något begränsat, men nu har vi kunnat utöka menyn med en ny rätt: Cracotte-gröt!















För er som inte hört talas om Cracotte-gröt kan jag berätta att det är en egen uppfinning. Gröten består av smulat Cracotte-bröd som man blandar med hett vatten och massor med smör till en gröt. Victor har tidigare ätit brödet men det har varit lite besvärligt eftersom han ju inte tuggar, så han har bitit av en bit och låtit den långsamt smälta i munnen. Så jag tänkte att eftersom han gillar smaken borde man ju kunna mosa det, så att han kan äta mera.















Vi har nu infört Cracotte-gröt till frukost och kvällsmat och därigenom ökat på kaloriintaget med ca 200 kcal extra per dag. Han äter det med glupande aptit och skålen är tom på några minuter!

tisdag 12 januari 2010

En av de ovanliga

















En av de ovanliga
av Mia Grönlund

Förut var jag en av de vanliga. 30+, gift med barn, fast anställning och eget hus. Jobbade på och reflekterade inte nämnvärt över min tillhörighet här i världen. En av de vanliga med mer eller mindre vanliga fördomar om sådant jag inte kände till så bra.

Nu är jag en av de ovanliga, för jag fick ett litet barn som inte är som alla andra. Nu är jag den som man kanske kikar lite extra på, viskar om och säger: ”- Där går hon som har ett sjukt barn, ett ovanligt barn”, och sen snabbt tillägger: ”- Vilken tur att mitt barn är friskt”. För jag var en sådan före jag blev ovanlig, en sådan som tittade, viskade och drog efter andan och lättad kunde konstatera att det ödet jag betraktade inte var mitt öde.

Nu när det ovanliga ändå blev mitt öde är jag förundrad över att jag kunde vara så rädd för det ovanliga. För mig var det värsta som kunde hända, det var att få ett sjukt barn, och när det hände så upptäckte jag att när det värsta redan hänt, finns inte mycket att vara rädd för. För det är inget farligt eller hemskt egentligen, bara lite annorlunda. När man lever mitt upp i det ovanliga blir det också vanligt, och det känns skönt att inte behöva vara rädd längre.

De vanliga vet nog inte vad de går miste om, för att få ta del av en ovanlig liten människas liv är något alldeles extra. Att bli sprittande glad även när barnet utvecklas väldigt långsamt, just för att barnet utvecklas ”trots” sina hinder inte ”tack vare”. Jag är så stolt över att vara just det här lilla barnets mor, med allt vad det innebär. Lika stolt som jag är över mina friska barn, fast på ett annat sätt.

Något jag fick på köpet när jag blev en av de ovanliga som jag inte räknat med, var förutom att ifrågasätta många av mina fördomar var ett nytt perspektiv på livet. En egentligen ganska självklar insikt om att vi alla är människor. Alla är MÄNNISKOR, lika värdefulla men samtidigt lika oskyddade mot livets nyckfullheter.

Jag önskar att fler tänker efter nästa gång de ser någon som i deras ögon är annorlunda. Tänk på att det är någons älskade barn, någon som värdesätts för just den person det annorlunda barnet är. Inte tack vare av sitt ”annorlundskap” utan tack vare kärlek, ren oförställd kärlek.

Nästa gång kanske det är du som plötsligt blir en av de ovanliga. Bli då inte förvånad om jag ser dig, kommer fram och säger: ”- Grattis, och välkommen till ett helt nytt liv!”

Denna text och bild publicerades i samlingsskriften Sanct Olof 2009 (ISSN 0356-5386) med tema "Tillhörighet" som utkom i november 2009.

fredag 8 januari 2010

2010















Victors sondfria liv fortsätter även 2010, nu är vi inne på fjärde veckan! Victor hade dock en liten svacka när det gällde ätandet när vi firade nyår i Sverige. Men det berodde nog mer på miljöombytet än på dålig aptit. Dom större barnen var likadana i samma ålder och vi reste bort med dom, det blir för mycket nytt att hålla koll på och då blir matintaget lidande.

På bilden är vi på Junibacken och Victor leker i den nya utställningen "En annorlunda värld" av Lennart Hellsing. Han ser precis ut som om han tänker: "-Vilken smäll!"

torsdag 7 januari 2010

Mysmat




















En av mina fastrar har som tradition att bjuda på kalkon med stuffing under julhelgen. För några år sedan ville vi prova att laga samma rätt hemma men en stor kalkon för 4 personer kändes lite i överkant. Så vi kom på ett eget recept som vi kallar "Falsk kalkon med stuffing på rymmen"

Falsk kalkon

4 st (ca 5oo gr) kycklingfiléer
ca 2 dl torr äppelcider
olivolja
ca 1 msk timjan
salt
peppar

Dela filéerna på längen, salta och peppra och lägg i en ugnsfast form, drissla över olivolja och krydda med mortlad timjan. Häll cider över tills det halvvägs täcker filéerna i formen. Baka filéerna i 200 grader i ca 30 minuter.

Stuffing på rymmen

1 franskbröd/stor baguette
100 g smält smör
1 citron (rivna skalet + saften)
½ dl hackad persilja
½ dl torkade örter (timjan, oregano, basilika och rosmarin)
1 tsk salt
peppar

Tag ur inkråmet ur franskbrödet och skär det i små tärningar. Blanda ihop alla ingredienser och häll över brödhacket, krama in det ordentligt så att allt bröd fuktas av smöret och kryddorna. Sätt i ugnsfast form och grädda i 200 grader i ca 10 minuter.

Servera med klyftpotatis och nån god gelé, på bilden ovan är det rosenkvittengele.