Resa nr 8

Jag skrev tidigare om hur dåligt första dagen i Helsingfors gick, men jag tänkte ändå skriva hur vår senaste resa till Barnkliniken. På bilden nedan sitter han och väntar på kanylsättning dag 1.















Dag 1, kl 8.30 kom vi till avdelning K8 (ortopedi- och traumaavdelning). Kl. 9 fick vi träffa en neurolog som undersökte sonen för att se om det fanns några syndromspecifika fynd som vi inte förut sett. Hennes slutsats var att hon inte kunde tillföra något nytt, utan att det var att avvakta gentesterna och sen göra en molekylkaryotypning om den sista gentestet också är negativt.




















Ovan syns bild från första sövningen, den andra sövningen gick till precis på samma sätt och han hade precis samma kombination i pyjamasväg (gul tröja och rosa byxor). Narkosläkaren var också den samma och orkade faktiskt skämta lite och sa: "- Igår övade vi lite på sövning, men idag ska vi göra det på riktigt".















På bilden ovan sitter han efter första sövningen och ser på sin egen dvd-spelare som vi hade förstånd att ta med oss. Han delade rum med två tonårstjejer som ville se på dokusåpor och inte så gärna Teletubbies. Han var inte alls medtagen eftersom dom väckte honom ganska fort och han inte fick nån påfyllning av narkosmedlet.

Nästa dag kom vi till avdelningen kl. 9 och fick träffa ortopeden som ska vara med på ryggoperationen. Vi diskuterade hur viktig magnetröntgen var inför operationsbedömningen, och han konsulterade röntgenläkare som också sa att det ska gå bra att göra röntgen fast pacemakertråden är kvar. Som tur var gick dom med på att klämma in sonen på en magnetröntgen senare samma dag. Victor hade redan kanyl (på finska viggo*) och var fastande så det var inget problem. Det enda jobbiga var att vi fick vänta 6 timmar på en röntgentid, men dom satte dropp så att inte sonen blev uttorkad, bara uttråkad...




















Kl. 15.00 fick vi äntligen gå iväg till magnetröntgen, sonen sövdes för andra gången och vi gick iväg och åt en tidig middag. Det gick ungefär som dagen före förutom att hans saturation han sjunka till 50 % innan syrgasen gjorde verkan, det var lite läskigt att se siffrorna sjunka på monitorn. Men dom steg hastigt till normalvärde och jag fick lämna salen. Efter ca 1 ½ timme var det dags att hämta honom från uppvaket. Det hade jag aldrig tidigare fått komma med och göra, vi har alltid väntat nervöst på avdelningen de tidigare gångerna.




















När han kommit tillbaka till avdelningen efter den andra sövningen var han rätt dimmig, precis som när han hade fått Dormicum en gång tidigare. Ögonen på halvstång och ett snett litet leende. Då var det bra att sitta i pappas famn så att han inte dråsade omkull i sängen.

Vi fick vänta 4 timmar efter sövningen på att få bli utskrivna, men redan efter 2 timmar var han pigg och rumpskuttade i korridoren och stängde och öppnade rumsdörrar. Inte så populärt när trötta och nyopererade barn försökte sova...

Det var fantastiskt skönt sen kl. 21 när vi äntligen fick lämna sjukhuset och gå till hotellet. Tidig uppstigning kl. 04.45 nästa morgon och sen bilresa till Åbo och båt hem. Resa nr 8 var över och förhoppningsvis dröjer det till nästa gång vi måste åka till Helsingfors.

*) Kuriosa: I Finland kallas kanyl för viggo, pga att för ca 10 år sen hette kanyltillverkaren Viggo och hade produktnamnet tryckt på kanylen. Numera heter tillverkaren Ohmeda men kanyl kallas fortfarande viggo. Kanske ett tecken på hur svårt det är att ändra gamla rutiner inom den finska sjukvården?