Fick i morse ett oväntat sms från en annan hjärtemamma som jag lärde känna förra året i Helsingfors. Jag visste att hennes man hade drabbats av en plötslig sjukdom, och nu skrev hon att efter en kort tids kämpande orkade hans kropp inte mer. Begravningen hade redan ägt rum, och det bara en kort tid efter att hon begravt sin far.
Som tur är har hon deras tre söner kvar att älska och hålla nära. Men att bli ensam mitt i livet kan jag bara försöka tänka mig in hur svårt det är, hur stort tomrummet blir kan jag endast ana.
Så mina tankar går idag till henne och hennes fina pojkar, och jag hoppas att dom hittar vägar genom sorgen. Att dom tillsammans orkar kämpa, trots den smärta saknaden och sorgen orsakar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar