måndag 29 september 2008

Aaarrrgh.....

Känner ni till Murphys lag? Vi inte bara känner till den, utan det är mer en regel än undantag att det går tokigt när vi är på sjukhuset i Helsingfors.

Dagen började bra, vi kom till avdelningen i tid. En ung läkarstuderande skulle nervöst sätta kanyl och det gick ju bara på ett sätt: punkterad ven och ledsen pojke. Nåväl, anestesiläkare kom och satte en kanyl i stället, lillebror var helt panikslagen och genomblöt av svett men kanylen kom dit den skulle.

Iväg till magnetröntgen, gick igenom förhållningsreglerna för narkosen (pga risk för malign hypertermi - hör i hop med Noonans syndrom) och berättade om att det är metall i sonden men den innehåller inget järn så det är ok.

Jag fick för första gången vara med ända tills han var sövd och det gick riktigt bra. Sen var det dags för väntan...en timme skulle det minst ta och sen till uppvaket.

Men redan efter knappt en halvtimme kommer ut och rusar förbi oss till uppvaket. Jag hann inte fråga dom varför det gick så fort men anade inga ugglor i mossen ännu...

Nåja, jag visste att han skulle vara minst en halvtimme till på uppvaket så vi gick och fikade under tiden. Efter det gick jag till uppvaket och väntade.

Efter en stund kommer narkossköterskan ut och börjar med att säga att hon har dåliga nyheter. Jag blir helt kall och hinner tänka flera olika scenarion - hjärtstillestånd, syrebrist, oavsiktlig narkosöverdos m.m. Men det var som tur var inte något av dessa hemska saker.

Vad var det då som var dåliga nyheter, jo dom gjorde ingenting under narkosen. INGENTING!!!

Tydligen hade dom upptäckt att han har sina pacemakertrådar kvar från hjärtoperationen och vågade inte fortsätta ifall att dom skulle vara magnetiska.

Så nu fick vi vänta hela dagen på att dom skulle reda ut om trådarna var magnetiska eller inte...vi var till och med på lungröntgen för att en läkare skulle kunna titta var på hjärtat trådarna sitter.

Så kanske dom kan göra om sövningen i morgon eller på onsdag om dom kommer fram till att det går trots trådarna.

Vad ska man säga...pissåskitåhelvetesjävlakrångel typ.

Huvudsaken är förstås att gossen mår under omständigheterna bra, kanylen sitter kvar i handen och vi får sova på hotellet allihop i natt. I morgon bitti ska vi igen dit fastande för att se om det blir sövning eller inte.

Håll en tummer eller två, pliis.

PS. Gissa vad mer som INTE gjordes under narkosen - jo, ni förstår ögonläkaren kom inte den här gången heller, och ingen som vi frågat idag vet varför (precis som i maj...).

4 kommentarer:

Isabella sa...

Jäklar vad det kan jäklas! Men glad att ni var med under "Hjärtslagets" invigning på bibban.

Anonym sa...

hej ja vad kan man säga det är ju för hemskt ändå ,bara att sövas är ju en jätte grej som man inte gör för nöjes skull.. otroligt... ja hoppas det går bra o som det ska nu då i morgon el onsdag ha de gott kram mari

Sofia sa...

Man kan ju tycka att det nån gång borde gå smidigt för er...
Hoppas verkligen att allt löser sig och att ni får ALLA planerade undersökningar gjorda nu när ni ändå är där!!!

Kram på dig!
Sofia

Imsavimsa sa...

Isabella: Jo, Murphy tycks gilla oss lite väl mycket. Hjärtslagshappeninget var väldigt mysigt, lite club bibba sådär. Jag hoppas det utrymmet kommer att utnyttjas oftare, t.ex. till författarträffar med mingel.

Mari: Allt gick bra på tisdagen som du kanske läst. Vi får höras!

Sofia: Det blev bara magnetröntgen, ögonen och öronen får ha lägre prio tills vidare. Kram!