måndag 22 februari 2010

Röntgen & besök på barnavdelningen




















I morse ringde dom från barnavdelningen och i samråd med jourhavande kirurg (från Akademiska i Uppsala) föreslog dom att vi skulle gå och röntga Victors mage för att se om sonden ligger rätt.

Röntgen gick bra att geomföra, fast Victor var ledsen och skrek. Han fick lite kontrast insprutat i sonden och då kunde röntgenläkaren direkt se på genomlysningen att den låg rätt inne i mage och tarm.

Efter röntgen fick vi gå till barnavdelningen och träffa kirurgen. Vi bestämde tillsammans att vi väntar till tisdag nästa vecka, då vi har det planerade knappbytet inbokat med ordinarie kirurg. Nu gäller det bara att se till att knappen hålls på plats tills dess. Tegadermen har funkat bra, Victor har badat bastu och tejpen sitter på plats ännu.

PS. En lite oväntad sak var att dom på barnavdelningen berättade att dom hade skrivit ut mitt blogginlägg och visat åt kirurgen för att visa vilken typ av sond (transgastrisk jejunalsond) Victor har.

7 kommentarer:

Hannsu sa...

du ibland undrar man om läkarna har koll egentligen

Imsavimsa sa...

Hannsu: Ja, ibland undrar man. Igår var det inget problem, Victors typ av sond är ju ändå rätt ovanlig. Men vi har träffat på vårdpersonal under åren som man undrar om dom inte borde jobba med frysta grönsaker i stället. Eftersom det är så de behandlar sina patienter...

Den efterlängtade trean sa...

dom har visst koll där...:)

Picar sa...

Hej!
Längesedan jag var inne här, vad stor Viktor har blivit! jag ville bara kommentera ett av dina tidigare inlägg, om att ni ångrar att ni inte sa nej till nässond. Mimi hade också sond ett par veckor när hon var runt två veckor gammal. Hon hade gjort en kateterisering, och kom liksom inte riktigt igång efter den. Jag var också helt nere på botten efter beskedet vi fick att det inte gick att göra något åt hennes hjärtfel, och det påverkade henne, tror jag. Innan katt-en åt hon allt från bröstet, plötsligt sög hon inte alls. De satte en sond och jag ville så gärna amma henne samtidigt, men fick nej, det orkar hon inte. De höll på så i två veckor, och hon åt inget alls från flaska. Till slut fick vi åka hem på permis, och andra natten hemma drog hon ut sonden. Då tänkte jag att nu j-ar ska jag pröva med flaska. Och hon åt! hon åt och skrek efter mer. Efter ytterligare två veckor försökte jag amma, tänkte att en dag klarar hon även om hon inte får i sig full dos, men hon åt som en häst. Dock hade hon jättesvårt att vänja sig vid fast mat, hon gick så småningom direkt på falukorv och makaroner, puréerna hatade hon, och gör fortfarande (inget potatismos här inte, och inga konstiga blandade rätter, typ pytt i panna)
Hade hon inte dragit ur sonden, hade vi troligen aldrig vågat själva att ge henne flaska eller bröstet. Man var fråntagen ansvaret för att föda sitt barn, jag var förtvivlad.
Jag trodde man hade blivit bättre på detta på 20 år, men tydligen är det inte så. Å andra sidan var er situation så komplex då, så man kanske var tvungen att "ta över". Ni gjorde och accepterade det som just då var bäst, men med facit i hand så hade man kanske kunnat handla annorlunda.
Usch vad det här blev flummigt, jag vill bara säga att jag förstår att du är besviken, men att ni just då inte kunde göra annorlunda.

Mimis mamma Pia

"Infing" sa...

Å det var länge sen jag tänkte på en knapp, Max hade också en när han var liten. Va kul att du berättade om killen som skriver som Max! Honom hade jag velat träffa!

Kramar!

Imsavimsa sa...

Picar: Tack för din berättelse om Mimi. Du har nog tyvärr rätt i att det inte hänt så mycket på 20 år, men jag gör mitt bästa för att informera. Vilken tur ändå att hon drog ut sonden där hemma som bebis och började äta själv! Kram

Imsavimsa sa...

Infing: Du får låna eller köpa boken och läsa om honom och visa åt Max. Jag lånade den på bibblan först, men sen beställde jag ett eget exemplar via Glada Hudiks hemsida. Länkar finns i inlägget om boken lite längre ner. Kram!

PS. Tänk vad skönt att man kan glömma, tom en knapp.