Hjärtat svämmade över av kärlek och ömhet när jag såg min äldsta son traska hem från skolan idag. Eftersom vi bor ett stenkast från skolan har man överblick från köksfönstret över hela skolvägen.
Att det just idag kändes så varmt inombords var att han valde att gå baklänges hela vägen, sakta steg för steg så backade han hem ända fram till vår dörr.
Han gick helt ensam på cykelbanan med ett leende skymtande i mungipan och sakta mumlandes för sig själv, inget speciellt egentligen men ett härligt vardagsögonblick som fick mig att gläjdas!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
hahaaaahaa, det var gulligt :)
Trean: Ja, det var så rart på nåt vis. Jag är så glad över att ha en lugn kille som är glad för det mesta och fortfarande gillar att kramas med mamma!
Och vad härligt för honom att ha en mamma som ser och uppskattar hans små påhitt, ist för att bara tycka han hittar på "dumheter" eller "tar för lång tid på sig" eller nåt sånt (vilket jag tyvärr tror att många andra skulle gjort).
Maruska: Tackar, men det är inte så svårt att vara tacksam för han är en väldigt snäll pojke (än så länge iaf) och jag hoppas han fortsätter med det!
Vilken fin bild, jag kan nästan se det framför mig. :-)
Tina: Tack! Jag kan tillägga att det var mulet med duggregn och han hade en grön vinterjacka på sig :).
Skicka en kommentar