Jag brukar i allmänhet se på mig själv som en positiv person som försöker se fördelar i stället för nackdelar. Men det här med helkroppsgips är faktiskt inget kul alls...fy fasen vad det är surt alltså. Victor tycker mindre och mindre om gipset för varje dag och han är allt annat än den nöjda pojke vi är vana med.
Själv är jag lika trött som en nybliven mor av lyfta, vända, flytta, trösta, roa, lyfta, vända, flytta, trösta, roa och sen börja om igen. På nätterna vaknar han ungefär varannan timme med ett gallskrik och ska vändas, på dagarna är han nöjd i halvtimmesintervaller.
Giv oss kraft att orka alla de 17 dagar som återstår innan gipshelvetet tas bort.
PS. Givetvis är det värst för Victor att vara ingipsad och självklart vet jag att det inte är för evigt. Även det att gipset är livsviktigt för att ryggen ska hålla sig i oförändrat läge, det förstår jag och försöker fokusera på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Sänder en massa positiva tankar! Sjutton dagar är en kort stund i ett liv även om jag förstår att det känns som en evighet just nu. Ni är tappra!! Ge gipspojken en kram.
Grodansmamma: Tack! Det känns faktiskt bättre när jag fått gnälla av mig lite. Men sådär på morgonen direkt efter en jobbig natt var tålamodet inte på topp. Kram!
Jo, det är ju en sak att vara en klok människa. Och det har du ju redan bevisat att du är. Men ibland måste man få gnälla litegrann, lätta på trycket liksom.
Jag skickar över lite tålamod och positiv energi från oss i Liilängen! Kram på dig och framförallt till gipsgossen!
Hall ut Victor, du är tuffaste kille i öriket.
Kram
Jenny: Tack snälla du! Trist att vi bor så långt bort bara, skulle vara kul att ses. Jag hade din svärmor på besök idag och fick prata av mig lite och Victor fick en fin bok. Hörde att huset vid Viken ska upp i vår, det låter ju bra!
Christina: Tack! Jag satt just och tänkte för mig själv - undrar om det har funnits nån snart 2-åring i helkroppsgips på Åland förut...
Jag tycker du är en fantastisk mamma!Vilken tur att Victor har dig!
Ingrid: Tack vad snällt skrivet! Fast i natt kl. 04 när gossen gallskrek och ville upp ur sängen vet jag inte om jag var så fantastisk... För då sa jag åt honom "-Du kan glömma att jag stiger upp klockan fyra på natten." och drog täcket över huvudet. Som tur var somnade han om. Kram!
Skicka en kommentar