söndag 26 oktober 2008

Besviken

Jag vill egentligen inte starta någon debatt, men finns det nån annan än jag som inte höjer "Prins Annorlunda" till skyarna.

Jag sträckläste boken igår och har sedan dess gått omkring med en tom känsla, lite besviken och nästan lite arg. Jag hade antagligen alldeles för höga förväntningar på att det här skulle vara boken som skulle visa "alla" hur det är att leva med ett annorlunda barn.

Så innan jag avslöjar hela innehållet i boken skulle jag bli glad om någon annan som läst den skulle säga sin syn på boken.

Jag brukar säga: "-Kan man inte säga nåt snällt om nån ska man inte säga nåt alls", men boken väckte såna oväntade känslor hos mig att jag inte kan låta bli att undra om det bara jag som reagerat så.

6 kommentarer:

Mamma L sa...

Det låter spännande, jag blir nyfiken på att veta mer om boken, men har inte läst den själv ännu. Ska försöka plöja den så fort som möjligt så återkommer jag med lite tyckande till dig. /Mamma L

Imsavimsa sa...

Mamma L: Nja, spännande vet jag väl inte. Men jag är nyfiken på andra "specialmammors" åsikter om boken. Särskilt från er som verkar var lite som jag.

Kram!

Grodansmamma sa...

Nu har jag läst klart och jag har blandade känslor. På ett sätt tycker jag boken var ärlig, rakt på sak och känslosam. På ett sätt tycker jag den var lite svår att läsa. Korta episoder av saker utan ett egentligt sammanhang. Inte alltid skildrade till sonens fördel. Jag är nog också lite besviken men jag inte riktigt säga på vilket sätt. Kanske för den rädsla som den ibland skapade hos mig. Kommer det bli sådär för oss också? Kommer jag inte kunna hantera ev vredesutbrott, måste jag väga orden på guldvåg osv osv. Så här i efterhand har jag svårt att se om boken skapade en positiv eller negativ eftersmak på att leva med ett speciellt barn?

Imsavimsa sa...

Grodansmamma: Tack för att du delger dina åsikter och känslor om boken. Jag tror att jag förstår hur du menar. Och jag tror att du kan vara lugn med Elsa, att den personlighet hon har kommer hon säkert att fortsätta ha oavsett kromosomförändringen.

Fast vem kan lova det, men det är vad jag tror att det märks ganska tidigt på de flesta barn vilken slags människor dom är. Om dom är lugna eller livliga, glada eller sura,sociala eller inåtvända osv.

Sen är det ju beroende på miljön (familjen) också vilka värderingar och traditioner man får. Man präglas nog mer av sina föräldrars beteende än man tror.

Ska bli intressant om flera berättar om sin syn på boken.
Kram!

Sören Olsson sa...

Hej.

Jag förstår dina synpunkter.
Men vårt mål med boken har aldrig varit att visa hur "alla" har det som lever med annorlunda barn.
Det enda vi ville visa var den stora kärlek som vi har till vårt barn och vad som har hänt genom vårt liv tillsammans med honom.
Det går ju inte riktigt att beskriva alla människors olika reaktioner och situationer.
Det som har varit viktigt när vi skrev boken var också att inte rygga för det som kan kännas skrämmande och obehagligt.
En bok som beskriver livet med annorlunda barn som helt utan några som helst svårigheter har jag själv svårt att ta på allvar.
Och boken skulle heller inte vara någon form av terapi. Den bearbetning som vi har behövt, gjorde vi långt innan vi skrev ett enda ord på vår bok.
Jag har sett alltför många böcker där författare vill "skriva av sig" någonting som de mår dåligt av. Det som händer då, enligt mig är att det de vill bli av med hamnar i läsarens knä istället. Det har vi noga försökt undvika i vår bok.

Det är ju synd om boken har fått dig att känna besvikelse och att du fått en tom känsla inom dig av den.

Och som svar på "Grodansmamma" så kan jag bara säga att inget liv är det andra likt - och det vi har varit med om behöver inte på något sätt innebära några likheter med ditt framtida liv.

För mig har en grundförutsättning vid skapandet av boken har varit att se saker som de är - och inte som jag VILL att de ska vara.
Det är inte alltid så lätt.

Oj. sorry för mitt långa svar.

VH
/Sören

Imsavimsa sa...

Sören: Tack för din kommentar. Jag vet inte om du faktiskt vill veta vad som påverkade mig mest i er bok eftersom det är bara min högst personliga reaktion.

Men ok:

Jag måste säga att jag blev både upprörd och besviken. Och först blev jag faktiskt arg när du tar Emily Kingsleys dikt "Välkommen till Holland" och gör den till din egen men med lite utbytta städer och ord utan att ange källan/inspirationen.

Sen tycker jag att Ludvig som person aldrig riktigt kom fram i boken utan mest bara hur ni som föräldrar kände er.

Det kändes obehagligt att läsa om när Ludvigs mamma berättar om när hon på dagis tog låsningsgrepp bakom ryggen på Ludvig för att lugna honom.

Men det som gjorde mig mest ledsen var att läsa om när ni fick veta om Ludvigs hjärtfel och började behandla honom annorlunda än tidigare, som ett döende barn och Ludvig blev svårt deprimerad.

Jag hade väntat mig att bli rörd och berörd och känna igen mig i händelserna i boken. Men tvärtom så blev jag som sagt upprörd och tom lite ledsen.

Men jag är antagligen väldigt färgad av mina egna erfarenheter som mamma till ett svårt sjukt barn med både komplicerat hjärtfel och medfött syndrom.

Och eftersom jag inte vet något om hur ert liv egentligen ser ut innanför era väggar, så jag borde väl inte uttala mig såhär förrän jag gått i era skor och levt i just er vardag.