onsdag 28 april 2010

Av nöden tvungen

Eller hur det nu så fint heter...

Jag är av nöden tvungen att tvinga min yngsta son att göra många saker som han inte vill göra. Och då menar jag inte de vardagliga tvisterna som handlar om viljan att klä på sig, äta upp maten, borsta tänderna, sluta se på tv eller gå att lägga sig.

Jag är tvungen att varje morgon och kväll ge honom inhalationer med mediciner.

Jag är tvungen att varje dag ge honom olika mediciner i knappen.

Jag är tvungen att varje dag lappa hans friska öga en timme om dagen.

Jag är tvungen att varje dag träna honom på att tugga/dricka.

Jag är tvungen att varje dag sätta på honom ortopediska skor med inlägg, även inomhus.

Jag är tvungen att varje dag bära honom dit han inte vill eller kan ta sig själv.

Jag är tvungen att varje dag försöka få honom att prata tydligare och teckna mera.

Jag är tvungen att sticka honom i låret med en nål varje tisdag för hans subkutana medicinering.

Jag är tvungen att ta honom regelbundet till olika sjukhus för undersökningar och ingrepp.

Allt detta och mera är jag tvungen att göra för Victors bästa. Alltid med en positiv inställning för att visa att "det här bra för dig" fast han ofta protesterar genom att skrika och gråta.

Hur länge orkar och ska man tvinga någon av nöden? Vad händer med hans instinktiva känslor av att skydda sin integritet, tar dom slut en dag när han inte orkar protestera längre?

Det enda jag vet är att jag är trött på att tvinga honom...oerhört trött.

7 kommentarer:

Hannsu sa...

du har helt rätt, kan inte annat än instämma.

Kram Hanna

Fru Venus sa...

Och jag är tvungen att säga, att ni orkar! Jag beundrar viljan hos er, allt det positiva som du ändå utstrålar. Victor har tur som har dig till mamma. Kram

Mia sa...

Hannsu: Ja, tyvärr vet du också...kram.

Fru Venus: Tack, vad snällt sagt. Men man har inget val, det är bara att kämpa på. Men vissa dagar känns det tyngre än andra. Kram!

Prinsmamman sa...

Men du gör det ändå
*för att du är stark
*för att du älskar honom över allt annat
*för att du vet att du inte har något alternativ
Victor har tur som har dig som mamma! Kram

Mia sa...

Prinsmamman: Tack, du har helt rätt förstås. Du är också bäst! *kram*

Caroline sa...

Åhhh fy stackars dig (o mig). Vet så väl hur du känner det. Hur ska man tänka egentligen? Ska man "koppla bort sina känslor" och bara göra??
Vi måste påtvinga slangar i rumpan och spola varje dag, töja ringmuskeln med ett instrument man för in i rumpan, min ett-åring skriker förtvivlat och sparkar och viftar med armarna. 2 olika mediciner och ev ett till lavemang. För hennes bästa.
Ja hur ska man tänka? Och känna?
Inte konstigt om vi mammor blir ledsna emellanåt...
kram till dig- förstår dig verkligen!!!

Mia sa...

Caroline: Nej, usch inte är det lätt... Men jag försöker tänka att det är bättre om jag gör det lugnt och sansat än att någon annan (t.ex. sköterska) gör det.

Victor har iaf lugnat sig snabbare efteråt om det varit jag som tagit "befäl" och fixat det som måste göras än att jag stått bredvid och sett på när nån annan pinar honom.

Jag vet inte om det är rätt tänkt, men jag hoppas innerligt att det är det.

Jag tycker också att det kändes hemskt med lavemangerna, men samtidigt mådde han ju så dåligt om man inte fick ut det som var i tarmen. Bara man är snabb och inte börjar oja sig själv tror jag är bäst.

Men visst önskar man att man skulle slippa allt det jobbiga och bara ha ett "vanligt" liv. Att Victor är speciell har jag inga problem med, men att han har så mycket medicinska problem som orsakar honom smärta och besvär skulle jag när som helst byta bort.

Kram!