tisdag 12 januari 2010

En av de ovanliga

















En av de ovanliga
av Mia Grönlund

Förut var jag en av de vanliga. 30+, gift med barn, fast anställning och eget hus. Jobbade på och reflekterade inte nämnvärt över min tillhörighet här i världen. En av de vanliga med mer eller mindre vanliga fördomar om sådant jag inte kände till så bra.

Nu är jag en av de ovanliga, för jag fick ett litet barn som inte är som alla andra. Nu är jag den som man kanske kikar lite extra på, viskar om och säger: ”- Där går hon som har ett sjukt barn, ett ovanligt barn”, och sen snabbt tillägger: ”- Vilken tur att mitt barn är friskt”. För jag var en sådan före jag blev ovanlig, en sådan som tittade, viskade och drog efter andan och lättad kunde konstatera att det ödet jag betraktade inte var mitt öde.

Nu när det ovanliga ändå blev mitt öde är jag förundrad över att jag kunde vara så rädd för det ovanliga. För mig var det värsta som kunde hända, det var att få ett sjukt barn, och när det hände så upptäckte jag att när det värsta redan hänt, finns inte mycket att vara rädd för. För det är inget farligt eller hemskt egentligen, bara lite annorlunda. När man lever mitt upp i det ovanliga blir det också vanligt, och det känns skönt att inte behöva vara rädd längre.

De vanliga vet nog inte vad de går miste om, för att få ta del av en ovanlig liten människas liv är något alldeles extra. Att bli sprittande glad även när barnet utvecklas väldigt långsamt, just för att barnet utvecklas ”trots” sina hinder inte ”tack vare”. Jag är så stolt över att vara just det här lilla barnets mor, med allt vad det innebär. Lika stolt som jag är över mina friska barn, fast på ett annat sätt.

Något jag fick på köpet när jag blev en av de ovanliga som jag inte räknat med, var förutom att ifrågasätta många av mina fördomar var ett nytt perspektiv på livet. En egentligen ganska självklar insikt om att vi alla är människor. Alla är MÄNNISKOR, lika värdefulla men samtidigt lika oskyddade mot livets nyckfullheter.

Jag önskar att fler tänker efter nästa gång de ser någon som i deras ögon är annorlunda. Tänk på att det är någons älskade barn, någon som värdesätts för just den person det annorlunda barnet är. Inte tack vare av sitt ”annorlundskap” utan tack vare kärlek, ren oförställd kärlek.

Nästa gång kanske det är du som plötsligt blir en av de ovanliga. Bli då inte förvånad om jag ser dig, kommer fram och säger: ”- Grattis, och välkommen till ett helt nytt liv!”

Denna text och bild publicerades i samlingsskriften Sanct Olof 2009 (ISSN 0356-5386) med tema "Tillhörighet" som utkom i november 2009.

26 kommentarer:

Anonym sa...

Otroligt fint skrivet, Mia!
Jag har alltid beundrat dig, din styrka och din beslutsamhet.

Stor kram till Victor och Dig från Emme och mig.

Mia sa...

Carina: Tack min vän vad snällt skrivet! Kram!

Honungspojkens mamma sa...

Vilken fantastiskt vacker och klok text du har skrivit...

Massor med kramar från en som också blivit en av de ovanliga

Mia sa...

Honungspojkens mamma: Tack! Texten med alla sina känslor bara rann ur mig i ett svep i höstas, en häftig känsla när orden bara hittar varandra ett efter ett. Kram!

Elin sa...

Precis detta är vad jag försökt formulera men inte kunnat. Nu har ju du gjort det! Tack! Välskrivet, ömt, men framförallt sant.

/Elin o Molls

Mia sa...

Elin: Tack, det värmer när du skriver så! Jag märker själv att jag ibland tittar kanske lite för länge på de på något sätt är avvikande. Men definitivt inte av obehag utan mer för att verkligen se människan, och när man gör det med kärlek suddas det ovanliga ut i kanterna och man ser in i kärnan av just den personen. Kram!

Anna-I kampen mot min 6årings caner sa...

Jättebra skrivet.

sofia sa...

Vackert, klokt och sant :).

Kramar, Sofia, ännu en av de ovanliga

Anonym sa...

Åh, vad fint och tänkvärt du skriver! Dina barn är lyckligt lottade som har en sådan fin mamma som du!

Tessa

Anonym sa...

Så sant som det är sagt. Skulle inte välja bort "ovanligheten" om det så skulle gå att göra det. Det är en fantastisk rikedom som nog bara den som upplever det själv kan uppskatta. Du har fångat det jättefint i din text.
Och vad roligt att se vilka otroliga framsteg Victor gjort på sista tiden! Kram till er båda och god fortsättning på det nya, lyckosamma året!
Mirre

Grodansmamma sa...

Vilken klok och vacker text Mia!
Och så sann.
Kramar från Anna som inte ösnakr sig tillbaka till de vanliga igen

Heléne Björklund sa...

Fint!

Mia sa...

Anna: Tack!

Sofia: Tack så mycket!

Tessa: Vad rart av dig, jag blir jättestolt!

Mia sa...

Mirre: Tack! Jag skulle inte heller byta ut ovanligheten men en del av de medicinska bekymrena skulle jag gärna vara utan...

Vi är också stolta över framstegen som kom i slutet på året. Denna vecka har han även överraskat oss med att inte fråga efter sin napp som varit det käraste han har. Han har tom somnat utan den flera kvällar i rad! Kram!

Mia sa...

Grodansmamma: Tack, inte jag heller.

Heléne: Tackar!

kicki med 4 sa...

Vilken underbar text, helt otroligt som du kan sätta ord på tankar som nog vi alla med de ovanliga har.
Skulle inte för något i värden vilja gå tillbaka till det vanliga igen.

När man pratar med kompisar som är väntar barn är deras önskan ett friskt barn.
När jag väntade nr 2 & 3 var min önskan ett barn som levde.
Så olika ser man på livet om en är vanlig och en ovanlig.

Hoppas att jag snart får läsa fler framsteg som Viktor gör.

Kram Kicki

Lilla L sa...

Hej!

Länge sedan jag var här. Vilka framsteg lilla Victor gör. Och vilken fantastiskt fin text du skrivit. Så mitt i prick! Ibland önskar jag att jag kunde förklara känslan för andra men det går verkligen inte att förstås om man inte själv har ett ovanligt barn. Jättefint!

Kram från Lilla L:s mamma

Mia sa...

Kicki: Vad jag blir glad att du gillade det jag skrivit och att du kände igen dig i känslorna. Såg att du länkat hit också, tack!

Inkan o Ligan sa...

Så fint skrivet.
Kram

Anonym sa...

jag har sagt det förut men säger det igen: otroligt fin text! kram annette

Mia sa...

Lilla L: Tack för din fina kommentar! Visst är det så att det inte går att förklara för någon som inte upplevt det själv. Men det gäller väl ganska många saker, som bl.a. hjärtfel hos barn. Visst hade jag hört om barn som har hjärtfel och blue babies ända sen jag själv var barn men jag hade verkligen ingen aning om vad det innebar.

Särskilt inte den delen att de allra flesta med hjärtfel måste genomgå en livshotande operation som spädbarn/bebisar. Jag trodde att barn med hjärfel är svaga och trötta och att dom kanske inte lever så länge, men jag visste inte att dom allra flesta kan få ett normalt liv genom operationer. Kram!

Mia sa...

Inkan: Tack!

Annette: Tack, det värmer!

Masarinmamman sa...

Fin text Mia! Det värsta är inte det värsta. Det är på många sätt en ynnest att få denna dimension extra i livet. Och även under tunga dagar ingenting jag någonsin skulle vilja vara utan.

Kram!

Mia sa...

Masarinmamman: Ibland glömmer jag bort att vi är ovanliga. Det är sen när man umgås med vanliga som man märker att dom inte gör saker som vi gör, som använder tecken, sondmatar, inhalerar, ger infusioner, träffar terapeuter och läkare så ofta att de känns som ens bekanta, att man fortfarande övar på att gå fast barnet ifråga snart fyller 3 år m.m. Kram!

Jenny sa...

Fin beskrivning, känner igen det där från en annan ovanlig mamma jag känner men än är jag själv inte riktigt där. Känner fortfarande en ofattbar sorg över att mitt barn föddes ovanlig. Jag vill bara vara vanlig och dra en lättnadens suck när jag tänker att det drabbade i alla fall inte mig.
Kanske kommer jag dit någon dag då jag också kan välkomna in andra men för nu jag tackar för din generösa inbjudan och tar dag för dag. :)

Kram

Anonym sa...

Otroligt fint skrivet! Mvh, Jenny