söndag 25 oktober 2009

Särskola

Jag såg "Uppdrag granskning" i onsdags, avsnittet handlade om den särskilda skolan (särskolan) i Sverige. Avsnittet kan man se här tom den 8 januari 2010.

Fokus låg iofs på de barn som felaktigt fått en diagnos "lätt utvecklingsstörning" och blivit placerade i särskola mot sin egen och föräldrarnas vilja. Efter reportaget var det en politiker som var för särskolan och en förälder till ett barn med DS var som var emot särskolan som debatterade.

Intressant (och skrämmande) var att de nordiska länderna ligger efter de anglosaxiska när det gäller integration av funktionshindrade/utvecklingsstörda/barn med behov av extra stöd i skolan. I England, Canada och USA integreras så gott som alla elever i den vanliga skolan. Även på arbetsplatser i dessa länder finns det rum för dom som inte är stöpta i normalformen.

I de anglosaxiska länderna används inte heller termen "att vara utvecklingsstörd" (mental retardation) utan att "man har inlärningssvårigheter" (learning disabilities). Det ger förhoppningsvis större chans för integreration om man inte placeras i ett fack direkt (normal/onormal) och utesluts från möjligheter till personlig utveckling bara pga en diagnos.

Det framkom också i programmet att just termen "utvecklingsstörd" inte är en bra formulering, för det säger inte så mycket om vilka problem barnet har. För vilken utveckling är det som är störd?

Det är bara i Sverige och Finland av de nordiska länderna som fortfarande placerar en stor del av funktionshindrade/utvecklingsstörda barn i särskola. I Norge och Danmark är den vanliga skolan öppen för alla barn oavsett diagnos.

I Finland där vi bor ligger vi tyvärr ganska nära Sverige när det gäller särskola, men här kallas särskolan för träningsskola. Skolplikten för barn med utvecklingsstörning i Finland är 11 år jämfört med 9 år för normala barn. Det innebär i de flesta fall att barnen börjar träningsskolan som 6-åringar och slutar som 17-åringar.

För dom föräldrar som inte vill att deras (ofta skolomogna) 6-åringar ska börja träningsskola innebär det ofta att man måste ingå en rättslig process. Det är det inte många som varken orkar eller har råd med, och dessutom blir inte processen klar innan barnet ändå måste börja träningsskolan mot föräldrarnas vilja. Här är det upp till varje kommun hur de löser skolfrågan, har man tur får man integreras och börja i den vanliga skolan med assistent som 8-åring med 2 förskoleår på dagis. Har man otur (enlig min mening) tvingas man till särskola som alldeles för liten.

Jag har inget emot träningsskola om det är den skolform man vill ha. Men jag önskar för min del att vår son ska få gå i vanlig skola med assistent. För min absoluta övertygelse är att dom som har förmågan att utvecklas trots sitt handikapp har oerhört mycket hjälp av friska barn som förebild.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Hej jag bor i finland och har följt din blogg för jag är mycket intresserad hur det går för dig ock din pojke. Har själv en 11 årig flicka med noonan. Lindrig nog om man tänker på er pojke. Hon går i vanlig skola men i lilla klassen som betyder att det är såna som behöver lite mera hjälp en normalt men inte ändå särskola.Och det är så att hon är i den klassen bara då hon har modersmål ock matte när hon behöver extra hjälp annars är hon i sin vanliga klass.Så det är mer som stöd undervisning.
Det är ca 6-8 elever och en lärare och en asistent i den lilla klassen.Det finns elever som går där hela tiden också.
Så här i Finland får de nog annan hjälp en särskola .Ville bara ge dej denna information om det ger dig positiv info
MVH, Anette

Imsavimsa sa...

Anette: Tack för din kommentar! Roligt att fler som har barn med Noonans också hittar till bloggen. Jo, jag vet att det finns barn som inte haft problem med att få börja integrerat i den skola som föräldrarna önskar. Men tyvärr känner jag också dom som inte fått välja skolform för sina barn. Likadant är det olika tolkning med skolplikten beroende på vilken kommun man bor i och så borde det inte vara. Tack för att du delar med dig av hur ni löst skolfrågan!

/Mia

Anonym sa...

Hej!
Kan bara uppmuntra alla som känner för det att kämpa för sitt barns rätt att gå i vanlig skola. Vår dotter med DS går i vanlig skola (den första på orten i vanlig skola sen 30 år) och knäckte läskoden efter en månad i skolan! Man skall inte underskatta vikten av goda förebilder och allt det som kommer "gratis" på det sättet. Alla skall ha rätt (och har också rätt enligt lagen!) att välja den skolform man tror passar bäst för det egna barnet. Sen tror jag också att alla vinner på det, inte bara den aktuella familjen. De "normalstörda" barnen som får chansen att vara kompis med någon som inte är som "alla andra", samhället som behöver erbjuda mindre stöd i framtiden.
I övrigt blir man ju lite mörkrädd då man läser i tidningar kommentarer om fosterdiagnostik och annat. Skulle vissa få som dom ville så har vi snart bara "prima exemplar, utan några som helst varken fysiska och psykiska fel" som föds. Skrämmande!!!

Imsavimsa sa...

Anonym: Vad bra att din dotter fick den skolform ni önskade! Håller med dig om att det är med goda förebilder man lär sig bäst. Hur mycket vi än kryper för att visa Victor så härmade han inte det förrän han såg ett annat barn krypa.

Angående fosterdiagnostik finns det mycket att argumentera. Jag är glad att vi INTE visste något före Victor föddes. För jag kan ärligt säga att jag inte vet vad jag skulle ha gjort med ett besked. Jag tycker att ansvaret ligger hos läkare att informera både om fördelar och nackdelar med att få ett barn med handikapp.

Många diagnoser syns ju inte i nåt test före så det är fel tycker jag att peka ut DS som det värsta som kan drabba en. Tycker man borde satsa dom resurserna och pengarna på t.ex. cancerforskning.

Anonym sa...

Jag är precis av samma åsikt som dej! Min dotter skall enligt min mening gå ivanlig skola och enligt lag är det föräldrarna som bestämmer och d tänker jag hålla hårt på. Min dotter e nu 6 år och går i förskolan och jag har lagt fram önskemål om ett år till i förskolan och sen vanlig skola med ev. extra hjälp. Vet inte säkert hur det kommer att bli, men än är allt lugnt, va lite tjafs i våras, så får se om de börjar igen nu till våren om d tror d ska få henne till tränings, men NIX!!

Imsavimsa sa...

Anonym nr 3: Jag hoppas att ni får den skolform ni önskar och att kommunen går på er linje. Jag är förberedd på att kämpa för vår del sen när det gäller. Tyvärr verkar det bero på vilket humör dom som bestämmer är på när besluten tas eftersom dom är så olika...

Lycka till och skriv gärna om hur det går för er!

Linda sa...

Min kille är 11 år. Han har Downs syndrom och går i grundskolan, När han var yngre gick han faktiskt en termin i amerikansk skola - riktigt inkludering! Det går bra här i Sverige också, men skolan har inte den erfarenheten den amerikanska skolan hade.