Ryggkirurgi - vertebrektomi

Vi träffade ortopeden som ska operera Victor i fredags och det var rätt tunga besked vi fick. Jag hade tidigare trott att riskerna med skolioskirurgi är de samma som vi andra operationer, dvs infektioner, blodproppar och sånt.

Men det visade sig att det finns en faktisk risk för förlamning när man gör en vertebrektomi (tar bort en ryggkota), och i så fall för hans del från kota L1 och nedåt. Om han skulle ha oturen att drabbas av detta innebär det att han blir förlamad från midjan och nedåt för resten av livet. Det har med blodtillförseln till ryggmärgen att göra, den är tydligen väldigt känslig och det finns inga försiktighetsåtgärder kirurgerna kan göra.

Så förutom att han ska utsättas för ännu en stor operation så finns nu också risken för att han hamnar i rullstol resten av livet. Ångest är bara förnamnet på hur jag känner inför det här. Men vi vet också att dom inte skulle föreslå kirurgi om det fanns andra sätt att få fullgod funktion i ryggraden.

Om vi skulle låta bli att få honom opererad skulle han sannolikt ändå få ryggmärgspåverkan eftersom hans skolios förvärras så fort. Att han skulle inte kunna stå upprätt och ha en fullgod funktion av sina undre extremiteter ändå.

Men att återigen lämna honom till "slaktbänken" med risken att han aldrig skulle kunna använda sina ben känns som ett helt overkligt beslut att ta. Sen är jag ju som vanligt orolig för allt annat som kan gå snett under en operation.

Vi ska till Helsingfors 2 veckor före operationen och träffa hematolog, kardiolog, ortopedkirurgerna och anestesiöverläkaren. Så det känns bra att dom också vill ha kontroll på alla olika riskfaktorer som spelar in för just Victors del.

Operationen om 4 månader måste gå bra, för jag vågar inte tänka på alternativet.