Lugn igen

Nu när det gått ett par dagar sen vi fick beskedet om att ryggoperationen är en riskoperation, så har jag lugnat mig. Jag har märkt att det blir så när vi får nya jobbiga besked, att jag reagerar helt enligt textboken (Johan Cullbergs kristeori) vid kriser.

Först är det chockfasen, när man är liksom i ett vakum och beskedet snurrar på i huvudet hela tiden, man vill inte tro på vad man fått veta och vill inte att det ska vara så.

Efter det kommer reaktionsfasen, och då börjar man ta in att det faktiskt ska hända, att hur man än beter sig går det är inte att gömma sig för det.

Sen kommer bearbetningsfasen, där man känner att man måste få prata med andra om det man upplever och man vill också ta reda på fakta om det.

Till slut kommer nyorienteringsfasen, då man accepterar att det är så och man får försöka hitta vägar att leva med det.

Skillnaden är att jag nuförtiden går igenom krisfaserna mycket fortare än vid t.ex. den stora krisen jag gick igenom när sonen föddes och vi fick besked om hans hjärtfel och syndrom. Från att krisfaserna tagit veckor är jag nu nere på dagar. Det är väl kroppens och själens sätt att anpassa sig när man upplever många kriser på kort tid antar jag.

Men som sagt, nu är jag lugn igen och lär väl vara det ända tills det faktiskt är dags för operationen. Jag vill också tacka för alla peppande kommentarer, det hjälper att ni också tror på att det ska gå bra.