torsdag 13 november 2008

Inte roligt

Vi var till barnavdelningen idag för undersökningar och bl.a. ta kromosomblodprover på sonen, mannen och mig. Avdelningen var knökfull igen så vi fick gå in på ett sköterskekansli, sonen började vinka "hejdå" direkt vi kom innanför dörren så han visste nog vad som var på gång.

När labpersonalen kommer in ser jag att den ena av dom tyvärr är den som vi gillar allra minst på labbet. Känslan är nog ömsesidig för hon inleder med: "-Oj, är det Victor idag. Du tycker ju inte alls om mig, och det gör inte mamma heller tror jag." Ouch...tack för den! Jag orkar inte säga emot för det är ju sant, jag är inte alls särskilt förtjust i hennes sätt att jobba.

Hon börjar i alla fall försöka ta venöst prov på sonen, vi är 4 stycken som tvångshåller sonen så att dom ska kunna ta provet, men som vanligt när det gäller henne så kommer inget blod. Så vi slutar och hon ber sin medhjälpare att försöka i stället, och tack och lov så får hon ut blod som räcker till två rör. Sonen är helt slut och svettig, han ser ilsket på mig som om jag återigen svikit honom och hulkandes vill han bara till pappas trygga famn.

Det tar ganska länge innan han lugnar sig och slutar vara misstänksam mot mig. Tyvärr kunde vi inte åka hem direkt för vi skulle på en syn- och hörselundersökning också. Äntligen får vi ett patientrum och sonen får Dormicumdroppar i näsan, och vidgande ögondroppar och så får vi vänta på ögonläkaren.

Dormicumdropparna börjar verka ganska fort och han blir lugn och lullig och sitter och ler i min famn. Tyvärr hinner inte ögonläkaren komma förrän dropparna slutar verka och då vill sonen inte alls bli undersökt längre. Så återigen får "dumma mamma" hålla honom i skruvstädsgrepp och tvinga upp ögonen för att läkaren ska få en chans att titta på näthinnan. Det går sådär, men han hinner i alla fall se det mesta innan sonen sparkar till hans undersökningsutrustning så att den slutar fungera.

Något hörseltest blir det inte ens frågan om när han är så ilsken, och jag orkar inte tvinga honom till flera saker så vi struntar även i att klä av honom för att ta vikten.

Vi stannar kvar en stund för att se att han inte är påverkad av Dormicumet, och han får sin lunch på avdelningen och sen är det dags att checka ut. Vi går förbi sköterskekansliet och pratar lite, men sonen visar hela tiden tecknet "hem", så vi går.

Man behöver inte vara Einstein precis för att lista ut varför jag efteråt har en tryckande huvudvärk och känner mig väldigt trött.

PS. Orsaken till att han fick näsdropparna efter blodprovet var att dom är korttidsverkande och det går inte att ge påfyllnadsdos. Så vi fick välja, Dormicum till blodprovet eller till ögonundersökningen. Så här i efterhand hade det varit smartare att ta dom först, men hur skulle man ha kunnat veta det...

4 kommentarer:

Den efterlängtade trean sa...

Du skriver så bra alltid!! Allt i denna blogg kan du sen ge ut i en bok ;). Grät en skvätt i går då jag läste detta. Du är fortfarande världens bästa mamma till Victor men det vet du väl!! *kram*
(vad bra att han pajjade utrustningen :),det kunde dom gott ha för sitt sölande!)

Imsavimsa sa...

Trean: Tack! Nån bok vet jag inte om det blir, jag använder så mycket ord när jag skriver så den skulle bli så himla tjock ;-)

Jag tyckte nog synd om ögonläkaren, för han är så snäll och försiktig och trodde nog precis som sköteskorna att Dormicumet skulle göra honom däckad lite längre tid. Kram!

Mikaela sa...

Jag ryser av obehag i hela kroppen. Jag kommer ihåg när jag skrev om detta i en annan av mina bloggar.

http://blogg.expressen.se/prinsen/

Detta att behöva hålla fast sitt barn medans andra "misshandlar" det och se det i ögonen samtidigt. Hua! Alvin fick dormicum oralt, men efter ett tag blev det ingen effekt alls av det.

Jag lessnade till sist och bad om att få den eller den, som man visste lyckades med sticken på första försöket. Jag fick tom till att vi fick komma upp till operation där en narkossköterska satte det när ingen av de "bra" sköterskorna var på plats. Jag kände att mina känsklor var redan så dränerade så vad gjorde väl att jag skar mig med ett gäng sköterskor?

Imsavimsa sa...

Mikaela: Det var nog absolut sista gången som den sköterskan försökte ta prov på sonen. Men jag blir så mesig ibland och tror att sånt som jag vet inte kommer att funka, kanske ändå funkar den här gången.

Jag har frågat om en port-a-cath eftersom han ska stickas så ofta, men dom tycker inte att det är befogat. Ska fortsätta tjata om det för det blir bara svårare och svårare med labproverna, han verkar veta precis vad som ska göras och får totalpanik.

Emla har tyvärr ingen verkan eftersom det är fasthållningen som är värst. Kanske det ändå går bättre när han blir större och man kan förklara på ett vettigt sätt att det är viktigt med proverna?