Bara roligt med tant Anita!

Äntligen har vi börjat med en terapi för sonen som bara är rolig! Det gör inte ont (som fysioterapin), och han blir inte ledsen och vinkar "hejdå" så fort vi börjar.

Terapiformen heter kommunikationsträning och utförs av en specialpedagog från Lekoteket. Nu i början leker och busar hon mest med sonen, men så småningom ska dom också öva mera med tecken, använda olika bildkort och sjunga teckensånger och ramsor.

Det var så fint att se honom vara trygg med henne och han visade alla sina konster, han drog till och med till med ett helt nytt tecken: "mera", när han ville att hon skulle sjunga mera!

Jag är så oerhört tacksam för att vi fått beviljat denna terapi, särskilt med tanke på hur det i många kommuner dras in på olika stöd till våra minsta och svagaste.




















På bilden visar han hur högt han kan bygga med Duplo-klossar innan dom trillar omkull. Fråga mig inte varför han envisades med att blunda. Kanske på grund av färgkombinationerna i vårt tjusiga 70-talskök?