Tonårstid = stora skor i hallen

Förutom lillebror så finns ju även storebror och storasyster i familjen. Storasyster närmar sig tonåren med stormsteg, och med den egna tonåren i relativt färskt minne har jag tänkt mycket på hur man ska bete sig som förälder.

När jag växte upp fanns det en speciell mamma som alltid tog emot alla hennes dotters kompisar med öppna armar, ibland fick man stanna kvar på middag, ibland kunde man få tröst och goda råd, men hon var aldrig fördömande om man hade råkat i knipa på nåt sätt.

Hon lyssnade gärna när vi berättade om våra olika problem (allt från mensvärk till brustna hjärtan), och kunde samtidigt berätta hur det var för henne när hon växte upp. Deras hem var som en mysig fritidsgård, men samtidigt respekterade alla mamman och det var aldrig någon som ställde till med nåt ofog i hennes hus.

Den mamman har jag bl.a. som förebild i mitt egna föräldraskap. Vår dotters vänner är alltid välkomna hos oss, dag som natt (nåja, nästan...) och jag försöker inte vara en kompis direkt utan mest finnas till när det behövs.

Vissa av kompisarna som kommer till oss säger bara: "-Tja!" och springer uppför trappan till dotterns rum. Andra stannar till och pratar lite. Jag tror att det lönar sig för framtiden, att "lägga sig i" lite vad dom gör och prata med kompisarna också. För om jag känner vår dotters vänner hoppas jag dom kan komma till oss, t.ex. om det hänt nåt med vår dotter eller om dom själva behöver hjälp av en vuxen.

Det kan aldrig finnas för många vuxna som stöttar ungdomar i en känslig period i livet, för mig är det en ära att få vara med att se våra barn (och deras vänner) växa upp till självständiga individer.