Ja, man kan fråga sig vad det är för kvarglömt tortyrinstument från andra världskriget. Men se, det är det inte, utan det är thoraxröntgen på Barnkliniken i Helsingfors.
Det går till på följande sätt:
Det står en sköterska bakom den bruna blyskivan och trär in händerna i ett par svarta tjocka gummihandskar som sitter fast i skärmen. Barnet ska (oavsett ålder) vara i sittande läge framför skärmen, sen håller en sköterska barnet bakifrån fast i händerna som ska vara uppsträckta.
En annan sköterska sätter in röntgenplåten bakom ryggen (utan nåt emellan den kalla plåten och barnet) och trycker ner benen mot "kudden", som inte är nån kudde utan en plastklädd papplåda. Barnet skriker i högan sky av skräck, men då säger oftast sköterskan: "Det är bara bra att dom skriker, lungbilden blir bättre då".
Vårt första möte med "skräckrummet" var när sonen var endast 16 dagar gammal. Men det var samma procedur ändå, fast han var nästan nyfödd och inte kunde sitta på nåt sätt. Upp med händerna och så dinglade han framför den hemska bruna skärmen medan han gallskrek.
Jag beskrev hur thoraxröntgen görs på Barnkliniken i ett mail till en kompis i Sverige för ett tag sen, och hon tyckte att det lät fruktansvärt, och det är det ju. Då bestämde jag mig för att nästa gång vi är på Barnkliniken ska jag fotografera det och skriva om det.
Vi slapp i och för sig lungröntgen när vi var där sist, men det gjordes en nativröntgen (översiktsröngten) av magen och jag tänkte att skönt, då slipper vi tortyren. Men det gick till så att dom la en röntgenplåt (hård och kall) på britsen, drog lite britspapper över och så fick han ligga på det. Han blev så klart ledsen och hade svårt att ligga still på den hårda plåten.
Att det ska gå till så 2008 på Finlands största barnsjukhus är inte klokt. Små sjuka barn som inte har en egen talan ska tydligen tolerera vad som helst.
6 kommentarer:
Hej!
När jag läste ditt inlägg. så kom jag ihåg att jag har varit jätte rädd för röntgen när jag har varit lite. Apparaterna var otäcka det här har mina föräldrar berättat för mig..
Kämpa på- tycker det är kul att läsa din blogg
Kram Maria
Maria: Det var inte meningen att framkalla hemska barndomsminnen för dig. Men jag kände att jag måste visa hur det ser ut där inne och hur det går till.
Det skulle kunna vara mycket lättare för barnen, för på vårt hemsjukhus går det mycket bättre och är inte alls skrämmande.
Här hemma får han ligga på en mjuk brits och ha filtar på sig om det är kallt. Sköterskorna är lugna och tar god tid på sig. Han gillar faktiskt röntgen på Åland, men inte i Helsingfors.
Tack för att du gillar bloggen förresten!
Usch, det låter verkligen föråldrat. När jag var liten och skulle opereras i Åbo tänkte de ge mig en spruta utan att jag såg den, de gömde den bakom ryggen, men mamma hann förvarna mig: "Nu kommer ett litet stick".
Isabella: Trevligt att du hittat hit! Vilken tur att du hade din mamma med dig som kunde förvarna dig.
Jag har tyvärr sett alltför många barn som varit ensamma på sjukhuset i Hfors. Utan föräldrar som för deras talan och bevakar deras intressen.
Undrar hur det påverkar dom i längden att ensam behöva gå igenom oro och smärta. Inte ha någon som riktigt har tid att förklara för dom eller trösta.
Du, det var verkligen ålderdomligt. Jag vet inte hur man gör här i Sverige. Men kan inte tänka mig att man gör så. Stackars knyten!
Tar igen lite läsande, ska läsa vidare. Blogga på, det är intressant!
/Erika
Erika: Nej, jag tror inte heller att dom gör så i Sverige. Kul att du gillar bloggen!
Skicka en kommentar