fredag 30 maj 2008

Operation nr 6

Vi kom till Helsingfors med flyg på tisdagen, och sonen skrevs in på avdelning K5 på Barnkliniken kl.14.

Barnkliniken på Stenbäcksgatan i Helsingfors.














Under eftermiddagen fick vi träffa avdelningsläkaren, anestesiläkaren och sen togs det lite blodprov. Det gjordes också ett ultraljud av ljumskar och testiklar. Vid sjutiden på kvällen var alla preoperativa undersökningar klara och vi gick till hotellet. Där avnjöts (nja, så mycket som man njuter med en uttråkad ettåring vid bordet...) en sen middag och sen efter en kvällsdusch av sonen var det dags att sova.

På onsdagen var det väckning 05.15 och sonen flyttades över sovandes i vagnen och sen gick vi ner till frukosten. Eftersom vi var så tidiga hade inte den vanliga buffén öppnat så jag fick äta frukost med kabinpersonal från British Airways som har en egen frukost i baren.

Sen promenerade vi till sjukhuset och kom dit ungefär 06.45. Sonen sov fortfarande i sin pyjamas i vagnen, men vaknade när dom andra barnen började vakna och föra liv vid 07.00. Han var pigg och glad och satt mest i sin metallsäng och lekte. Han fick för första gången premedicinering (Diapam) och blev ännu gladare. Kirurgen kom före operationen och gick igenom lite kort vad som skulle göras.

Kl. 08.00 var det dags att åka iväg till operationssalen. Jag följde med till hissen upp till op, längre än så får föräldrarna inte följa med i Finland. Glad och flörtandes med sköterskan åkte han iväg, och det kändes riktigt skönt att han inte var ledsen eller orolig.

Flörtisen åker med sköterskan till op-salen.



















För första gången så var jag inte orolig alls under tiden som sonen blev opererad utan kunde ta det lugnt och gå på stan och fika. Låter kanske brutalt i andras öron men jag har väl blivit lite luttrad efter så många operationer. Sen visste jag ju också att det inte var några stora ingrepp som skulle göras, maximalt skulle han kanske få 5-10 stygn i ena testikeln.

Kl. 10.45 var han tillbaka på avdelningen efter att ha varit på uppvaket. Han var alldeles skär och rosig efter anestesin, men även rätt sur och irriterad och ville inte alls titta på mig.

Nyopererad och arg.



















Sköterskan förklarade att eftersom dom hade planerat ett längre ingrepp hade han fått dubbel dos narkosmedel. Men sen hade dom inte gjort det som var inplanerat ändå och då gett mera "motgift" än vanligt och det kan man tydligen bli rätt ilsken av.

Sköterskan visste inte riktigt vad som inte gjorts under operationen, så det kändes lite konstigt först. Men vi fick träffa kirurgen igen på eftermiddagen, som berättade att han i salen bestämt sig för att inte operera testikeln. Han tyckte att den gick lätt att palpera och att det skulle följas upp med kontroller på hemsjukhuset. Ögonundersökningen blev inte heller av, men det fick jag veta först senare. Jag fick inte nån bra förklaring på varför det inte gjordes, men sannolikt blev det nåt missförstånd med operationstiden, det återstår att ta reda på.

Den nya knappen på magen blev en annan modell än vi hade föreställt oss, så till en början var jag ordentligt besviken över att saker inte blev gjorda som vi trodde före operationen. Men man vänjer sig fort vid nya lägen och man inser det är bara att köra vidare med dom förutsättningarna som finns. Det gynnar ingen om jag går och grämer mig över att det inte blev som vi tänkt oss den här gången (heller...).

På kvällen var sonen som sig själv igen, men hes och rosslig efter intuberingen. Han åt lite fruktpuré men fick kväljningar direkt så det blev bara sondmatning resten av dagen. Men han var så pigg att vi satt i lekrummet ganska länge, det var en ny upplevelse för oss. Dom tidigare gångerna vi varit på Barnkliniken har sonen antingen varit för liten eller för sjuk för att kunna leka i lekrummet alls.

Han somnade sent kl. 22.30, efter över en timmes nattning på en avdelning han aldrig varit på förut och med andra ljud än han vant sig med hemma. Jag promenerade till hotellet och somnade som en klubbad.

På torsdagen blev det tidig väckning igen eftersom jag ville komma till avdelningen innan han vaknade. Men jag passade ändå på att njuta av en härlig frukostbuffé med massor med god frukostmat före.

Jag kom till avdelningen 10 minuter efter att han vaknat, men han var helt nöjd och låg och såg på Babar (på finska) med sin rumskompis. Rumskompisen var en 3-årig somalisk flicka som inte hade nån anhörig hos sig på hela tiden, stackars liten som bara hade sällskap när sköterskorna hade tid med henne. Jag har skrivit förut om hur det går till på sjukhus i Finland, det kan man läsa här.

Vi blev i alla fall utskrivna efter en nativröntgen (översiktsröntgen tror jag att det heter på svenska) och kunde lämna sjukhuset redan kl. 10.00. Skönt! Det här var vår hittills kortaste sjukhusvistelse i Helsingfors.

Sonen kikar in till sköterskekansliet för att säga: -Hej då!

6 kommentarer:

Masarinmamman sa...

Vad skönt att ni fick lämna sjukhuet så fort ändå. Jag tycker du är en stark mamma till en fin liten kille!

Hanna sa...

Skönt att det gick så bra trots att det inte blev som tänkt.
Visst blir man luttrad, man knallar liksom bara in och lämnar sitt barn i händerna på okända människor (känner iofs många vid det här laget;-) som om det vore det mest naturliga här i världen.

Hoppas att knappen funkar trots "modellen"

Kram Hanna med Oscar

Imsavimsa sa...

Masarinmamman: Tack snälla! Jag tycker att dom flesta mammor till speciella barn verkar ha skinn på näsan och vara starka. Antingen är man det före eller så blir man nog det under resans gång.

Hanna: Jo, vi känner också många på sjukhuset vid det här laget. Men jag kan tänka mig att för utomstående är det märkligt att man bara traskar iväg och drar och fikar eller nåt.

Knappen funkar bra, men den saknar en port för magsäcken som vi trodde att den skulle ha. Det är som en vanlig Mic-Key på utsidan, men en tarmsond på insidan. Magporten skulle varit bra att ha när han är fundoplikerad och inte kan kräkas, då kan man öppna den och släppa ut luft och överskottsmat så går illamåendet över fort.

Om han blir väldigt illamående sa kirurgen att vi i så fall måste till sjukhuset och sätta näsmagsond för att få ut maginnehållet. Känns ju inte riktigt som om man vill göra så i stället, men den dagen den sorgen...

LindaJ sa...

Vad skönt att höra att själva ingreppet gick bra. Betydligt skönare o lämna ett glatt barn till op än ett ledset!
Du är verkligen en stark mamma det tycker jag med! Tycker inte alls det låter brutalt att gå och fika, utan det är ju det bästa man kan göra under sådana omständigheter!
*STORA kramar* till er och hoppas ni i år får njuta lite mer av sommarvärmen hela familjen.

Erika sa...

Vad skönt att ni är hemma och kan lägga ännu en operation bakom er.

Hoppas att det blev till det bästa trots att det inte blev som ni trodde.

Imsavimsa sa...

Linda: Tack för din snälla kommentar! Du är nog säkert lika stark du med, och när det gäller ens barn blir man som en tigrinna.

Erika: Tack, det funkar bra ändå med nya knappen och det är så skönt att var hemma!