måndag 26 maj 2008

Ibland brister det

Var till labbet på sjukhuset för att ta blodprov på sonen. Hittills har det gått relativt bra att ta blodprov, jobbigt har det självklart varit men dom har alltid fått ut det som behövts för proverna.

Idag började det som en helt vanlig dag på labbet, labsköterskan tar personuppgifterna, skriver ut lappar till de tre blodprovsrören och ska börja ta proverna.

Hon stasar armen och sticker sonen, han vrider sig som en orm och gallskriker och gråter. Jag ser hur hon gräver in nålen om och om igen utan att det kommer nåt blod. Hon pausar och ska byta arm, ropar på en till sköterska för att hålla i sonen som vid det här laget är sjöblöt av svett och skriker i panik.

När sonen är fasthållen av mig och den andra sköterskan börjar hon gräva i hans andra arm, två gånger försöker hon i olika vener men det går bara inte. Inte en droppe kommer uti röret ur den lilla armen.

Jag ber dom sluta och ta paus och se om vi kan hitta nån annanstans att ta provet ifrån, t.ex. foten. Sonen är helt panikslagen så det är ingen idé att försöka längre och jag säger att vi slutar nu, vi får ta provet nån annan gång.

Då säger sköterskan: "-Ja, jag vill inte sticka honom mera för det känns så hemskt för mig också".

Då brister det för mig och tårarna börjar rinna ner för ansiktet, jag skulle vilja skrika rakt ut att "-Hur fan tror du det känns för mig då? Som för säkert hundrade gången tvångshåller min lilla son så att ni ska få göra ert jobb?". Men det gör jag ju förstås inte utan börjar lugnt klä på sonen som fortfarande hulkar och försöker slingra sig ur famnen för att komma därifrån.

Sköterskan fortsätter: "Jag vet hur det är, jag kommer ihåg hur jobbigt det var när mina barn hade öroninflammationer". Då inser jag att det inte är nån idé att säga nåt för att förklara hur vi har det för hon kommer verkligen inte att förstå.

Fortfarande gråtandes går jag därifrån med min lille pojke i vagnen och tänker på resan i morgon, allt som det innebär för honom att bli opererad igen. Då tycker jag synd om honom, inte för att han har hjärtfel och sitt syndrom, utan för det lidande det innebär att vara liten och sjuk och behöva uppleva medicinska ingrepp som är smärtsamma.

Jag inser också att det kommer sannolikt bara att bli värre när han blir större, för ju äldre han blir desto mer kommer han ihåg. Det innebär troligtvis att han kommer att protestera mot nya ingrepp med större och större kraft för varje gång.

Ordspråket "Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer" får med ens en helt annan innebörd.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Hej vännen! Jag får tårar i ögonen bara av att läsa det du skriver. Det är verkligen synd om dem som måste utstå smärtsamma och jobbiga provtagningar. Vi brukar oftast ta Emla på händer, fötter och i armvecken för att åtminstånde slippa det onda. Fast ofta är det fasthållningen i sig som är jobbig.

Hoppas att allt går så bra som möjligt nu i Helsingfors! Jag tänker på er!

Kram, Sofia

Mia sa...

Sofia: Tack för omtanken! Lillplutten ligger sött och sussar i vagnen men jag sitter här fortfarande ledsen över det som hände.

Det var väl iofs inte så farligt egentligen, det gick ju över och han blev lugn igen. Men det verkar som om det ibland så brister det bara.

Jag tror att pga att jag är stark i långa perioder och inte ledsen så samlar jag på mig sorgen under tiden ändå. Sen när "sorgbägaren" är full så börjar man gråta fast man inte alls var förberedd just då på att bli ledsen.

Luddigt skrivet men jag tror att du förstår.

Kram!

Anonym sa...

Ditt inlägg berör mig som vanligt..Vilken sköterska att fälla så klumpig kommentar ;(. Tycker man ska akta sig noga alltid i att jämföra sig med andra.. man vet mycket sällan hur andra har det eller mår!
Håller i övrigt med Sofia ovan ,att fasthållningen blir lika illa ovasett emla eller ej. Vi väljer mycket sällan att Emla just pga det..
STOOOR kram till er och hoppas det går bra imorgon *tänker på er*
(har också blogg om du vill ha adressen så kan jag skicka via facebook till dig)

Mia sa...

Linda: Hej! Visste inte att du hittat hit. Tack för att du förstår, fast du inte varit i exakt samma situation.

Man kan inte jämföra lidande, men man kan inte heller säga att man vet hur det känns om man faktiskt inte varit i exakt samma situtation.

För mig kändes det som hon trodde att det var första gången dom tog blodprov på sonen. Att jag var en lipig morsa som inte klarade av situationen. Men som sagt, hon hade nog ändå inte förstått vad vi varit med om.

Skicka gärna din bloggadress till mig på FB!

Kram!

Anonym sa...

Hej!
Det känns bekant:) men du det blir lättare med tiden när barnet blir lite större. Men även om jag är vuxen "måste jag i huvudet protestera iaf lite grann" om du förstår vad jag menar.
Kram Maria (med ett medfött hjärtfel och cp-skada)

Mia sa...

Maria: Tack för din kommentar!

Visst inser jag att det blir lättare också med tiden när man kan förklara mera i förhand och förbereda barnet bättre inför olika situationer.

Det är bara det att det känns så väldigt långt bort just nu...

Kram!

Anonym sa...

Jag förstår vad du menar. Sist vi var inlagda brast det för mig för att jag glömt tandborste. Kunde inte sluta gråta...;)
Sofia

Freja sa...

Det är en av sakerna som gör att det är så hemskt att vara på sjukhus. Den blicken man får från ens barn är inte rolig!

Att utsätta sitt barn för smärta när man bara vill skydda det är piss!

Tänker på er nu inför operationen!

Mia sa...

Josefine: Tack för omtanken!

Jag tror ändå att det är tryggast för barnet om man är med hela tiden fast det är jobbigt och gör ont. Annars kanske dom tror att man överger dom i den jobbigaste stunden.

Sen hoppas jag att eftersom han är så liten så glömmer han fort det han varit med om. Det är nog värre med en 2-3 åring som minns hur det var.