Ibland brister det

Var till labbet på sjukhuset för att ta blodprov på sonen. Hittills har det gått relativt bra att ta blodprov, jobbigt har det självklart varit men dom har alltid fått ut det som behövts för proverna.

Idag började det som en helt vanlig dag på labbet, labsköterskan tar personuppgifterna, skriver ut lappar till de tre blodprovsrören och ska börja ta proverna.

Hon stasar armen och sticker sonen, han vrider sig som en orm och gallskriker och gråter. Jag ser hur hon gräver in nålen om och om igen utan att det kommer nåt blod. Hon pausar och ska byta arm, ropar på en till sköterska för att hålla i sonen som vid det här laget är sjöblöt av svett och skriker i panik.

När sonen är fasthållen av mig och den andra sköterskan börjar hon gräva i hans andra arm, två gånger försöker hon i olika vener men det går bara inte. Inte en droppe kommer uti röret ur den lilla armen.

Jag ber dom sluta och ta paus och se om vi kan hitta nån annanstans att ta provet ifrån, t.ex. foten. Sonen är helt panikslagen så det är ingen idé att försöka längre och jag säger att vi slutar nu, vi får ta provet nån annan gång.

Då säger sköterskan: "-Ja, jag vill inte sticka honom mera för det känns så hemskt för mig också".

Då brister det för mig och tårarna börjar rinna ner för ansiktet, jag skulle vilja skrika rakt ut att "-Hur fan tror du det känns för mig då? Som för säkert hundrade gången tvångshåller min lilla son så att ni ska få göra ert jobb?". Men det gör jag ju förstås inte utan börjar lugnt klä på sonen som fortfarande hulkar och försöker slingra sig ur famnen för att komma därifrån.

Sköterskan fortsätter: "Jag vet hur det är, jag kommer ihåg hur jobbigt det var när mina barn hade öroninflammationer". Då inser jag att det inte är nån idé att säga nåt för att förklara hur vi har det för hon kommer verkligen inte att förstå.

Fortfarande gråtandes går jag därifrån med min lille pojke i vagnen och tänker på resan i morgon, allt som det innebär för honom att bli opererad igen. Då tycker jag synd om honom, inte för att han har hjärtfel och sitt syndrom, utan för det lidande det innebär att vara liten och sjuk och behöva uppleva medicinska ingrepp som är smärtsamma.

Jag inser också att det kommer sannolikt bara att bli värre när han blir större, för ju äldre han blir desto mer kommer han ihåg. Det innebär troligtvis att han kommer att protestera mot nya ingrepp med större och större kraft för varje gång.

Ordspråket "Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer" får med ens en helt annan innebörd.