Jag packar ändå för en vecka, för det har hänt förut att det inte riktigt gått som planerat och vi har behövt stanna längre. Den läxan lärde vi oss i april i fjol, det var tänkt att vi skulle stanna några dagar. Men kö till intensiven och komplikationer i form av RS-virus gjorde att vi blev där i 3 veckor.
Eftersom vi den gången bara hade packat för några dagar och inte hade möjlighet att tvätta, var jag tvungen att köpa byxor på UFF som som tur är ligger i närheten av sjukhuset. Brukar normalt inte köpa kläder där, men nöden har ingen lag.
Så nu går jag in i pre-op-zonen, det innebär att jag blir frånvarande, nervös och mer disträ än vanligt. Det brukar gå ganska bra ändå tills han ska iväg till operationssalen, men avskedet (för det känns det som varje gång) är jobbigt.
Här är han på väg till op nr 5, december 2007.
Under tiden han befinner sig i operationssalen hamnar man i ett slags vakuum, ända tills klockslaget för att operationen ska vara klar infinner sig. Efter det klockslaget är det fruktansvärt outhärdligt långa minuter tills man får samtalet från operationssalen eller uppvaket.
Hittills har det gått förhållandevis bra för sonen under alla operationer, men varje gång hinner man tänka att det kanske inte gick bra den här gången. Att just den här gången kommer man att få beskedet att han inte klarade operationen, att han inte överlevde eller fick nån skada.
För det händer ju trots allt, att barn dör eller blir skadade i samband med operationer. Inte för att det är vanligt, men det händer. Särskilt efter att vi har insett att jobbiga saker inte bara händer andra. Det kan hända även oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar