Och syskonen då?

Vi har 3 barn, en 12-årig tjej, en 7-årig skolpojke och så 1-åriga lillebror. Storasyskonen är "normalfriska" barn, jämfört med lillebror som har hjärtfel och ett syndrom. Något som varit nästan lika jobbigt (ja, faktiskt!) som att lillebror är sjuk, har varit att man inte räckt till som förälder till dom större barnen.

Vi har under sjukhusvistelserna helt kallt delat på familjen, pappan sköter hem och "storbarn" och jag har skött lillebror på sjukhuset. Den uppdelningen har hittills fungerat bäst för oss, då har storasyskonen haft en ganska normal vardag hemma med pappa, medan jag varit borta hemifrån med lillebror. Om vi hade delat på allt tror jag att det bara blivit rörigt och oroligt för alla inblandade.

Nu är vi hemma allihop och har en någotsånär normal vardag och det är fantastiskt skönt. Vi har många sjukhusvistelser framför oss i framtiden, men knappast inte nån på så lång tid som 9 månader igen. Storasyskonen trivs verkligen INTE på sjukhuset så vi har inte tvingat dom att komma på besök, dom har fått bestämma själva när dom velat komma dit och hälsa på.

Det som jag verkligen saknat är en syskonstödjare, tyvärr finns det bara 3 st i hela Sverige och inte en enda i Finland vad jag vet. Jag hoppas att inte barnen lidit alltför stor skada av att vara borta från mamma och lillebror så länge. Det är ju ändå en kort tid i deras liv som bleknar med tiden.















Storasyster & storebror i korridoren på Barnkliniken i Helsingfors.