tisdag 22 april 2008

1 år sedan

Våren 2007 blev jag mamma till en pojke med medfött hjärtfel och ett genetiskt syndrom. Det har förändrat mitt och hela min familjs liv på många olika sätt, framförallt berikat vårt liv med kärlek och omsorg om varandra.

Före min yngsta son föddes var jag orolig för att få ett barn som inte var friskt, det var min största oro under graviditeten på samma sätt som när jag väntade de äldre barnen. Det var också bland det första jag sa när sonen föddes en sen kväll i mars: "-Tänk om han inte är frisk?".

Nu visade det sig ganska fort att han inte var frisk, utan hade ett komplicerat hjärtfel och sannolikt ett syndrom. Han var bara 12 timmar gammal när vi fick veta det som vi misstänkt redan när han lades upp på mitt bröst, att han inte var som dom andra barnen, lite annorlunda på ett obestämbart sätt.

Det har tagit ungefär 1 år för mig att landa sen den dagen och jag är väldigt lycklig över att vi fick just honom. Inte för att han är sjuk, utan för att han är en underbar liten människa som vi älskar oerhört mycket. Jag ser på världen och på alla människor på ett helt annat sätt än före han föddes.

Det som jag trodde var det värsta som kunde hända, att få ett sjukt barn, visade sig inte vara det värsta ändå. Man fortsätter att leva och överleva, man anpassar sig till ett annat sätt att leva bara. Det är faktiskt inte svårare än så...

2 kommentarer:

Heléne Björklund sa...

Hej och tack för ditt besök hos mig på www.pasda.blogspot.com jag ska nu läsa om din familj och jag förbereder mig för en lång stund och många känslor. Kram Heléne

Imsavimsa sa...

Heléne: Tack för att du hittade hit!