Det känns tungt just nu med Victor, inte för att han är sjuk eller så, utan för att han blir mer och mer frustrerad när vi inte förstår honom. Han upprepar sina "ord" och försöker visa med egna tecken. Sen blir han så himla ledsen och arg när vi inte fattar vad han vill. Till stor del hör det nog till den "härliga" tvåårstrotsen, men samtidigt känns det hemskt att se honom så frustrerad.
Särskilt jobbigt känns det för mig som brukar kunna tolka honom ganska lätt, och inte ens jag förstår vad han vill. Vem ska då kunna hjälpa honom om inte jag kan? Jag försöker med olika tecken och förslag på ord som liknar på hans ljud, jag bär runt honom så att han ska kunna visa vad han vill men ändå lyckas jag inte. Det gör mig så ledsen när jag inser att jag inte kan hjälpa honom.
I augusti ska vi åka till Habben i Helsingfors för en 10-dagars habiliteringsutredning. Vi ska för första gången få träffa ett helt team som ska utreda Victors olika behov. Vi ska bl.a. få träffa neurolog, psykolog, fysioterapeut (sjukgymnast), ergoterapeut (som provar ut olika hjälpmedel), ortoped och förhoppningsvis en foniater. Jag ser fram emot att få träffa en massa proffs som kan ge förslag på vilka åtgärder som kan hjälpa Victor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Jag förstår att det måste vara så jobbigt att inte lyckas förstå vad han säger - hur mycket du än försöker... Förhoppningsvis kan ni få bra hjälp av foniatrikern och kanske logoped..? Eller så kanske det kan bli lite bättre med åldern, att han nu liksom lärt sig en väldig massa nya ord och så har inte det andra riktigt hunnit med..?
Fortsätt njut i skuggan och ha en skön sommar!
Kram
Styrkekramar till Dig, vännen & till Victor! Vi finns här för Er, hör av Dig när Ni har passligt att ses. Kram från Carina & Emme.
Vi har precis samma problem här. Det finns dagar då både jag och Elliot gråter av uppgivenhet för att vi inte förstår varann. Det är jättetufft att inte kunna tyda sina barns behov.
Jag hoppas att vi ska bli bättre på att använda bilder men just nu så kastar han dom hellre än tittar på dom.
KRAM
Honungspojkens mamma: Tack för peppande kommentar! Visst kan det vara så att han inte riktigt hinner få ihop både viljan och talet, men jobbigt är det ändå. Jag vågar inte hoppas för mycket på foniatern, för då blir jag så besviken om besöket blir inställt. Kram till dig och honungspojken!
Carina: Tack vännen, vad snällt av dig! Jag hör av mig när vi har passligt. Kram!
Prinsmamman: Åh, inte är det roligt inte. Fast lite lättare känns det att veta att det är fler som kämpar på med att försöka förstå sitt barn. Jobbigast är det ju säkert för Victor och Elliot och alla andra barn som har svårt med talet.
Bilder har vi också försökt med men han tycker det är roligare att knyckla ihop dom än att visa vad han vill. Det finns ju bliss men det tycker jag verkar vara lite väl komplicerat för en 2-åring. Kämpakramar till er också!
FANTASTISK modig och underbar BLOGG!!! Hurra till dig..TILL ER!
(Konstigt med främmandes som "droppar" in såhär och lirar av sig massor med med flokser! Fast jag menar det verkligen!!!) Styrka till er! Tack för att du orkar dela med dig!
Hoppas det är okej om jag kommer tillbaka ibland...?
:)
10-dagars habiliteringsutredning låter faktiskt som en fantastiskt bra idé! Tänk all denna tid vi lägger på att träffa olika specialister, som träffar våra barn i 20 minuter men ändå inte får ihop helheten. En sammanhängande utredning med flera kompetenser låter väldigt värdefullt. Lycka till! KRAM!
HVK: Tack för din kommentar, du är välkommen tillbaka när du vill!
Heléne: Ja, vi ser verkligen fram emot habiliteringen. Just det att få vara där i flera dagar och träffa experter på specialbarn och höra om deras erfarenheter och metoder. Kram!
Jag hoppas att ert besök till alla dessa specialister i agusti gar bra,det är fint att i Sverige och Finland det fins sa manga mögligheter,här i Spanien är det nog inte so bra organiserat,i alla fall jag har en vänn som har ett barn som gar till foniatern och logoped och det har hjälpt honom jätte mycket,fast säkert med Viktor har det att göra med oldern ocksa.Puss och kram,Cecilia.
Cecilia: Jag hoppas att vi kan få hjälp med Victors tal i Helsingfors. Vi är glada för att det finns hjälp att få bara man vet att fråga efter den.
Jag tänker ibland på hur det skulle ha varit om Victor hade fötts i något fattigt land eller för länge sedan, då hade han nog inte blivit så gammal. Jag är glad över att vi bor där vi bor och att hjälp finns att få för sjuka små barn. Kram!
Skicka en kommentar