Klantskalle

Jahapp, där får man för att man skrattar rått åt andra klantskallar (Darwin Awards). Idag ska jag nog inte lämna huset nåt mer, för så klantig som jag varit idag räcker det nog med det som redan hänt.

Till att börja med så skulle jag till försäkringsbolaget med alla Victors recept, kvitton och sjukhusräkningar. Brukar lämna in när pappersbunten blir för stor, den här gången skulle jag också lämna in lite papper för makens räkning.

Han hade satt ihop allt fint med ett gem och jag satt det i samma plastficka som Victors papper. När vi kliver ur bilen sprättar gemet iväg, och jag tänker att det gör inget för allt är ju i plastfickan. Går in och lämnar makens papper först, tycker att hans bunt ser lite tunn ut men tänker inte mer på det. Sen går vi in till försäkringstjänstemannen som har hand om Victors papper och sitter där en bra stund tills alla papper, kvitto och recept har kollats igenom.

Väl tillbaka vid bilen ser jag att det ligger en apotekslapp under bilen, böjer mig ner och tittar en gång till och ser att det står makens namn på det. Oj, tänker jag föll det ut nåt ändå...vänder mig om och ser gemet och sen ute i körbanan på botten av en slaskpöl ser jag ett apotekskvitto. Går fram och doppar handen i pölen för att kunna ta upp kvittot. Tar upp det blöta sladdriga pappret och javisst, det är makens det med...

Springer in igen till försäkringsbolaget och ger över de blöta sladdriga pappren till en inte helt imponerad receptionist som lägger det på tork.

Sen är det dags för etapp två av vår stadstur, socialkansliet för att lämna in ny ansökan om närståendevårdstöd. Allt går bra tills vi ska sätta oss i bilen igen. Jag öppnar sidodörren och sätter in sonen i sin bilstol. Slänger in skötväskan och bilnycklarna på passagerarplatsen och smäller igen dörrarna. Går till baksidan av bilen för att lyfta in vagnen...men vad nu då, bakluckan är låst. Men det oroar mig inte så mycket för ibland lyckas man bara öppna ena sidans dörrar med fjärrmanövern. Sätter handen i fickan för att ta fram nycklarna och kommer ihåg att dom slängde jag ju in i bilen. Går till passagerarsidan för att öppna, men det är låst! Känner på sidodörren...låst. Går runt bilen och känner på alla dörrar...LÅSTA!!! Och inne i bilen sitter sonen, intet ont anande.

Inte få panik...tänk klart nu. Ringer maken, han svarar inte. Lägger på och kommer ihåg att extranycklarna ligger hemma på micron. Ringer svärfar som jag vet är hemma hos oss och håller på med bygget. Han vet både var nycklarna är och var vi är så han säger att han kommer på direkten.

Känner mig helt lugn igen, nu när jag vet att hjälpen är på väg och jag leker tittut med Victor genom bilfönstret för roa honom. Svärfar kommer på inom 5 minuter så det går bra och han blir bara ledsen när vi fått upp bilen och svärfar/farfar åker iväg. Farfar är Victors stora favorit nämligen och han trodde nog att farfar skulle komma och leka med honom eller nåt.

Jag ska aldrig mer kasta in nycklarna i bilen och stänga dörrarna innan jag själv sitter i bilen. Aldrig aldrig aldrig!