Vem är modig?

Maken och jag firade bröllopsdag i förrgår och passade på att gå ut och äta. Hela familjen åkte iväg eftersom vi inte har nån som kan se efter lillebror. Väl inne på restaurangen så blev lillebror bara så ledsen, han grät och skrek och hade ingen lust att sitta inne i stoj och stim. Så det blev till att flytta ut till terassen med vår mat och det gick mycket bättre.

Ute vid terassen fanns det också en liten dansbana där ett band spelade dansbandslåtar. Medan vi sitter och äter i lugn och ro kommer det ett gäng medelålders turister, klädda i Hawaii-skjortor, apfulla och skräniga, som rusar upp på dansbanan och börjar dansa nån slags halvnaken ringdans med rop och skrän, halsandes ur medhavd dryck.

Det blir en tryckt stämning och flera gäster ser sig besvärat omkring, ingen vågar gå upp och dansa. Ingen vågar heller säga till dom att dom stör och beter sig svinigt åt, utan vi alla som sitter därute låtsas som om det regnar. Dom enda som vågar sig upp är två äldre tjejer med Downs och deras medföljare, dom dansar glatt och sjunger med i låtarna och låter sig inte störas av fyllesvinen.

Till sist, efter en evighetslång stund, lämnar bråkstakarna dansbanan och går iväg. Alla drar en lättnadens suck över att det inte blev slagsmål eller nåt, men jag tänkte att nog är vi fega som inte vågar säga till. Mig inkluderat förstås, men tänk att ingen vågade ingripa och lät i stället några fjantar förstöra stämningen för barnfamiljer och andra gäster som ville ha en trevlig kväll.

Dom enda som inte lät sig bli skrämda var alltså två personer med Downs. Såg i lokalbladet att någon idag hade skickat in "dagens ris" till fyllona som förstörde stämningen på nämnda restaurang. Men det är allt annat än modigt, att risa i efterhand till nån som inte ens kommer att läsa tidingen. Modigt var det av tjejerna att dansa kvar när ingen annan vågade.