onsdag 7 maj 2008

Det stora ansvaret

En stor skillnad på att ha ett friskt barn och ett som utvecklas lite annorlunda är det stora ansvaret. Det är ju så att "vanliga" barn utvecklas i sin egen takt och behöver inte så mycket hjälp för att lära sig sitta, krypa, stå och gå. Även talet brukar komma av sig själv utan större bekymmer.

Men när man har ett barn som inte utvecklas i vanlig ordning ligger ett stort ansvar på föräldrarna att se till att barnet lär sig allt det där. Jag personligen kan tycka att det känns pressande att det ligger på mig att lära sonen dessa saker. Det är inte så att jag inte har nån lust att jobba med honom, det är bara det att det känns ibland som man är en pedagog i stället för en mamma.

Jag har inte någon utbildning i att fysiskt träna barn med handikapp eller nån examen i logopedi men ändå känner jag att ansvaret till 100% ligger hos mig angående sonens utveckling.

Vi träffar både fysioterapeut och talterapeut regelbundet, men största delen av träningen gör vi hemma. Så känslan när dom frågar om han lärt sig något nytt är nästan som om frågan vore: "-Har du lärt honom det han borde kunna nu?".

Jag skulle hellre bara mysa hela dagarna med sonen och bara vara mamma.

PS. Det andra stora (och allvarligare) ansvaret som gäller att se förändringar i hans fysiska mående är en helt annan sak som jag nog tar en annan dag. Måste nog samla lite krafter först för att sammanfatta den saken.

2 kommentarer:

Grodansmamma sa...

Jag brottas med samma tankar. När är man "bara" mamma och när är man pedagog, sjukgymnast, logoped mm? När man sedan måste jaga på habilitering för återkoppling, provsvar osv, då känns det tuuungt...
Antar att man lär sig att hitta en balans ju äldre barnen blir. Kram Anna

Imsavimsa sa...

Grodansmamma: Det som tröstar är att man inte är ensam om det, vi är många föräldrar som kämpar i det tysta med våra barns utveckling.

Vi får peppa varandra och njuta av när barnen utvecklas i sin egen takt, förhoppningsvis också tack vare att vi hjälper dom.

Kram!