måndag 12 maj 2008

Dessa våra minsta

Är det inte konstigt att man som förälder till ett sjukt barn blir hemmablind. Det jag menar är att man blir van med undersökningar, provtagningar och till och med operationer. Det blir ens vardag hur konstigt det än låter.

Men sen ibland slår det en att det här är på riktigt, det här är allvarligt. Det är min lilla bebis som är sjuk och ändå går livet vidare runt omkring som om inget hänt.

Jag blir särskilt påmind om allvaret i att sonen är sjuk när jag ser andra svårt sjuka barn. Eller när jag läser om andra små barns livsöden på bloggar världen över. Alla dessa våra minsta som aldrig hann börja leva. Ikväll tänker jag särskilt på Ava Rae och hennes familj.

Jag lever varje dag som om vår son kommer att bli bättre för varje dag och leva ett långt liv, på något annat sätt kan jag inte leva.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag håller med, ibland är det först när man pratar med andra som man inser hur annorlunda vårt liv är nu. Det låter nog jobbigare för utomstående än det faktiskt är. De ser bara allt extraarbete och oro utan att se det man får tillbaks i kärlek och glädjen över alla framsteg :).Som gör det värt allt.

Bland det värsta jag vet är när folk tycker synd om oss som fått Edwin. Det är ju inte alls så vi känner. Han är ju det bästa (tillsammans med storebror såklart) som hänt oss.

Sen kan man få tycka synd om Edwin när han är sjuk och har ont efter operationer. Det är en helt annan sak...

Kram, Sofia

Imsavimsa sa...

Sofia: Instämmer helt! Det är inte synd om oss eller våra barn i vardagen. Våra barn är en stor lycka!

Kram tillbaka!